Göteborgsposten – 23 juli 1872, sida 1

Ty ingen utom Patrasche viste att Nello lemnat hyddan, och ingen utom Patrasche anade att Nello lemnat honom der för att ensam möta hunger och elände. Qvarnstugan var mycket varm; stora grytor puttlade på elden; grannar kommo in för att taga ett glas vin och en bit af den feta gåsen. Alois hoppade och sjöng, glad och säker på att hennes lekkamrat skulle återkomma påföljande morgon. Baas Cogez smålog mot henne och talade om det sätt hvarpå han skulle veta att försona hennes omtyckte lekkamrat; husmodern satt med lugnt, förnöjdt ansigte vid spinnrocken. Under allt detta lockades Patrasche på tusen sätt till att deltaga i festen, men han ville icke. Hvarken frid eller öfverflöd egde några lockelser för honom der Nello ej fanns. Då supen stod rykande på bordet och rösterna voro som högljuddast och gladast och Christusbarnet gaf sina vackraste gåfvor till Alois, då fann Patrasche, der han satt på vakt vid dörren, det tillfälle han så länge väntat, derigenom att en nykommen försummade att lägga igen klinkan. Hastigt gled han ut genom dörren, och så hastigt hans svaga, uttröttade ben kunde bära honom rusade han fram öfver snön i den kalla mörka qvällen. Han hade blott en tanke — att följa Nello. En mensk