Göteborgsposten – 23 juli 1872, sida 1

och sprang bort till hunden der han böll vakt vid dörren. — Och i qväll får jag ju undfägna Patrasche? yttrade hon med barnslig glädtighet. Hennes far, böjde på hufvudet. — Ja, ja; låt hunden få det bästa, sade den gamle sträfve mannen som nu var uppskakad i sin själs innerstå. Det var julafton och i qvarnstugan stodo borden dukade och uppfyllda af mat och dryck, och bjelkarne i taket voro behängda med murgrönskransar. Det fanns dessutom en hel mängd papperslyktor åt Alois samt leksaker af olika slag och karameller i färgade papper. Det var ljus, värma och öfverflöd öfverallt och barnet ville så gerna hedra hunden såsom gäst, låta honom få del af Guds gåfvorna. Men Patrasche ville hvarken ligga i värmen eller deltaga i munterhefen. Uthungrad var han visserligen och genomfrusen, men utan Nello ville han hvarken njuta någon beqvämlighet eller föda. Emot hvarje frestelse visade han sig ståndaktig, och tätt intill dörren höll han sig alltid; endast väntande på tillfälle att komma undan. — Han saknar gossen, sade Baas Cogez. Snälle, snälle hund! Det första jag gör i dagningen i morgon skall vara att gå öfver till gossen.