Göteborgsposten – 23 juli 1872, sida 1

star man sig till att fira det gamla klipprikets tusenåriga födelsedag med en fest, som skall spörjas äfven utanför landets gränser. Man uppreser äreportar och tribuner, man förbereder lysande festmiddagar och baler, man skrifver poemer och instuderar tal; damerna slåss om att få sömmerskor och herrarne om att få plats på ett af de talrika ångfartyg som upphört med alla andra turer för att d. 18 d:s uteslutande befordra passagerare till den lilla s.aden Haugesund, som ligger inne mellan skären på Norges vestkust ungefär halfvägs mellan Stavanger och Bergen. Der skall nemligen på Thorsdag den egentliga tusenårsfesten ega rum. Tillät mig att i dag med några få ord i mina läsares hågkomst återkalla anledningen till densamma. Man erinrar sig den vackra norska sagan om Harald Hårfager och Gyda. Harald var större, starkare, förståndigare och dristigare än alla andra, säger sagan, och likväl måste det vara en qvinna, som skulle inge honom den stora tanken, som gjorde Norge från många små till ett helt konungarike. Han hade manneligen svingat sin fader Halfdan den Svartes svärd och förmenade sig göra en stor heder åt hvilken norsk qvinna han än ville fria till. Hans sändebud kommo så till ung Gyda, kung Eriks dotter på Hovdaland. De framförde sitt ärende, men de fingo ej det svar, som de hade väntat. Säg kung Harald?, svarade hon, att så länge hans rike endast är några fylken stort, aktar jag icke att gifta mig med honom. Då han herrskar öfver Norge med samma envåldsmakt som kung Gorm i Danmark och kung Erik i Upsala, då kan han åter begära min hand. Haralds sändebud ville straffa ung Gyda för detta stolta tal, men kung Harald sjelf tog mot det med tacksamhet och gjorde ett löfte att ej klippa sitt hår eller raka sitt skägg, förrän Haltdan Svartes kungaspira sträckte sig öfver hela Norge. Segrande drog han fram irån bygd till bygd och från fylke ull fylke och då slutligen Horder och Ryger, Egder och Theler voro slagna i Hafursfjorden, hade Harald ej längre några motståndare i Norge. Sedan den tiden ha nu tusende år förgått. Gamla Norge har frestat många ödets omvexlingar sedan Haralds dagar, men den roll det har spelat med i Nordens historia, har dock han anvisat det och den stolthetskänsla, som bar haft sitt bo mellan dessa fjäll och dalar, var han deck den förste att väcka. Måhända har hans rike slumrat en stund. Men vi veta ju också allesammans att den norska folkkänslan just nu börjar på att åter vakna, att det just nu börjar på att röra sig ej allenast starka folkbegär utan ätven starka viljor och unga krafter bland detta stilla, härdade folk. Det är derföre också naturligt att det med ömhet och tacksamhet skall kalla fram minnet af den stolta stamfadern, och att det nu, då hans rike kan fylla sin tusenåriga födelsedag, öfverallt kläder de gamla fjällen och dalarne i högtidsdrägt. Hvarthelst jag kommit här i Vestlandet har jag i sjelfva verket heller icke hört talas om annat än om den stora dagen och öfverallt har jag sett hur man varit i färd med att göra anstalter för att festlighålla den. Hvarje stad firar sin särskilda fest, men den egentliga stora högtidligheten eger rum vid Haugesund. Tätt utanför den lilla staden i en hög, som ligger nästan alldeles wid hafvet, blef nemligen Harald Hårfager begrafven, etter det han i många år tridsällt och krattigt styrt det forenade riket. På denna hög har man rest minnesmärket. När man seglar upp genom det vackra sundet, ser man det resa sig derinne mellan fjällen, men törst på Thorsdag faller täckelset, som höljer det och jag väntar derföre tills dess med en närmare beskrifning deraf. Efter all anledning skall attäcknings-scenen bli af en gripande verkan, isynnerhet såframt solen vill skina lika så sommarstrålande öfver fjällen, och fjorden ligga så stilla och ljusgrön, som den gjort under de senare dagarne. I dalen skola twusentals menniskor samla sig till och med från de mest aflägsna delar af landet; garnisonerna från vestkustens olika städer ha redan i några dagar kamperat i närheten at den festliga samlingsplatsen och på högtidsdagen skola 4 till 5000 man stå uppställda i parad på fjällen omkring grafhögen samtidigt med att de svenska och norska krigsskeppen ligga för ankar på fjorden och låta kanonernas äska mångdubblas mellan fjällen. Till festen har den begåfvade norske författaren, Jonas Lie, som s. n. vistas i Rom, hemskickat en sång; hvem som deremot kom—t.csmms—oX-—Kx och sprang bort till hunden der han höll vakt