Göteborgsposten – 23 juli 1872, sida 1

lig vän kunde ha stannat för att sa vara med I om den läckra måltiden, den behagliga värman; men sådan var ej Patrasches vänskap. Han ibågkom en försvunnen tid då en gammal man och ett litet barn funnit honom nästan döende i ett dike. Snö hade fallit under hela aftonen och klockan var nu nära tio; spåren efter gossens fotsteg voro nästan utplånade. Patrasche behöfde att arbeta länge och ifrigt för att upptäcka dem. Sedan hun slutligen funnit dem, förlorades de snart ånyo, återfunnos och förlorades, återfunnos igen samt förlorades, hvilket upprepades väl hundra gånger. Vädret var mycket svårt. Lamporna under krucifixerna vid vägkanten voro utblåsta; vägarne voro riktiga isgator; det ogenomträngliga mörkret dolde hvarje spår af boningar; det fanns ingen lefvande varelse ute. Alla husdjur voro inne; och inomhus suto män och qviunor, njutande af julfesten. Endast Patrasche var ute i den bittra kölden — Patrasche, gammal, uthungrad, lidande, men uppehållen af en innerlig kärleks styrka och tålamod. Spåren af Nellos steg, svaga och ofullständiga som de voro, följde den vanliga vägen in till Antwerpen. Klockan var öfver tolf på natten då Patrasche spårade hans steg in på de trånga, mörka stadsgatorna. Det var allde