Göteborgsposten – 20 juli 1872, sida 1

brist på storheter af allehanda slag, men de ha allesammans endast Åpasserat staden, som det heter i tidningsnotiserna. Låtom oss börja med damerna: först kom m:ll Gurly Aberg, den älskvärda skådespelerskan, anträdande sitt andra triumftåg till Norges hufvudstad, och sedan fru Louiss Michaöli, Nordens förnämsta sångerska, hon, som sjunger lika mycket med hjertat som med strupen, så stor och likväl ändå alltid så anspråkslös! Vidare — nu komma vi till herrarne — ha skymtat förbi: Gorillans upptäckare, den lärde och snillrike du Chaillu; Sir Moses Montefiore, den högsinte filantropen, lika mycket utrustad med verldsligt som hjertats guld; den glade Bellmanssångaren och visdiktaren, all verldens favorit, den älsklige Hernösandslektorn Pelle Ödman; kronikörernas kronikör, den arbetsamme, samvetsgranne och spirituelle journalisten Olaäs Lundin; den muntraste bland de muntra, skämtsammaste bland de skämtsamma, qvickaste bland de qvicka, den tokrolige, oförbrännelige gestikulatören Svante Hedin på väg till Marstrand efter lyckligen afslutad tur till — Ångermanland; k. dramatiska scenens prydnad och hopp Gustaf Fredrikson, som, för att begagna en landsortskorrespondents klassiska yttrande, efter att vid lustfarterna i Lysekil ha svängt sina ben i epenaten. nu styrt kosan till verldens hufvudstad, Paris; Norges stolthet bland skådespelare, den oöfverträfflige komikern Johannes Brun; mannen med stentorsstämman, den ståtlige bassångaren Conrad Behrens och den unge, efter hvad det samstämmigt påstås, utmärkt skicklige pianisten Richard Henneberg. Slutligen skymtade en afton i Lorensbergs lunder en gestalt, som kom vissa bröders ordenshjertan att klappa i raskare takt, det var den oförliknelige mästaren för alla mästare, han, som, så, som ingen annan förmår elektrisera, då han uppstämmer ordensvisan: Ett sällskap — — — —. Bevars, tror ni man sitter och yppar ordenshemligheter! I en landsortstidning lästes sör någon tid sedan följande tydliga tillkännagifvande: Anangs På Särman till handa håles fär färbifarande kalt ok gått Wåxnäs öll af En Herr — ståckholmaresz tillvärkning. Särman i maj 1872 M, LUNDIN På en restauration inom staden och länet sutto et: par middagsgäster betraktande ett par melankoliska kycklingar, som utsträckte sina spinkiga extremiteter på deras resp. tallrikar. ÅBevara mej väl, hvad de här se sorgliga ut! utbrast den ene, och hufvudlösa äro de till på köpet! Jag undrar just om man här på stället stryper eller halshugger sina kycklingar. — Jag misstänker, att man tar lifvet af dem på helt annat sätt, inföll den andre och såg mäkta frndersam ut. — Hur då? — ÅJo, blef svaret, afgifvet i en högtidligt hviskande ton: jo, jag misstänker skarpt, att man svälter ihjäl dem!