Göteborgsposten – 20 juli 1872, sida 1

— 1444 8 De andra, långt fram till Christina! Ja, om det fullkomligt på tok skulle gå, Jacobus och Martha bli blöta också! Ty vi ha nu inträdt i den kända, hvilket här alldeles icke betyder detsamma som den välkända, veckan, det spörjes granneliga på de större eller mindre sqvättar, hvarmed vi trakteras från morgonen allt intill aftonen. Väderleken under denna förskräckliga frantimmervecka artar sig att bli fullkomligt lik humöret hos en — nyckfull qvinna. Ena ögonblicket idel solsken och uppmuntrande ljusglimtar, i det nästa bara surmulenhet och tårefloder. För dessa sistnämnda i naturen har menniskosnillet lyckligtvis upptunnit paraplyer och regnrockar, för stormbyarne och gråtduscharne från det husliga lifvets himmel är ingen det goda lynnets umbrella tillräckligt ogenomtränglig, ingen lefnadsfilosofiens rhinoceros-hud tillräckligt skyddande. En tröst under den så mörkt hotande regnperioden finna vi dock i de nöjen af högst beaktansvärd art, som inomhus just under densamma erbjudas oss. Vi atse i främsta rummet den serie föreställningar å Nya Teatern, som i går afton togo sin början. Det är en afdelning af k. lyriska scenens mest framstående artister, som under slaskandet derute vill låta tonernas perlekaskader välla fram derinne i vårt Thaliatempel N:o 1. Medlemmarne af det lilla operasällskapet äro äfven hos oss så väl bekanta och högt uppburna, att deras blotta namn utgöra en tillräcklig borgen för konstnjutningar af för oss, dessvärre, sällsynt art. Fru Hedda Willman, f. Harling, har, inom en jemförelsevis mycket kort tid, till de framgångar hon förut rönt på den dramatiska scenen, lagt triumfer på den lyriska, hvilka beredt henne ett aktadt namn bland våra svenska sångerskor. Hrr Anders Willman och Fritz Arlberg äro hvar för sig att anse som vår lyriska scens förnämsta stödjepelare; den förres dramatiska kraft, förmåga af individualisering och mästerliga behandling af röstresurserna, den senares sympatetiskt tilltalande stämma, hans ädelhet i uppträdandet, finhet och fulländning i föredraget, ställa dem båda i jemnbredd med utlandets förnämsta artister. Hr Victor Dahlgren är sedan gammalt vår allmänhets förklarade gunstling och i m:ll Sökrling har sagde allmänhet fått knyta bekantskap med en angenäm och frisk sopranstämma, utbildad i en god skola. Under de mest gynnsamma förebud gjorde den lilla truppen i går afton sitt inträde för denna gång på vår scen med Verdis Den Vilseförda. I morgon gifves andra föreställningen med ett särdeles rikhaltigt och lockande program, egnadt att tilltredsställa olika sidor af den musikaliska smaken. Man uppför nemligen andra aktens 1:a tablå ur Webers Friskytten (Agatha, fru Willman, Anna, m:ll Söhrling, Max, hr Dahlgren), derefter Adams -Alphyddan (Daniel, hr Dahlgren, Betli, m:ll Söhrlinh, Max, hr Arlberg) samt till sist Hallströms melodiösa operett Mjölnarvargen, hvari samtliga artisterna uppträda. Denna i I operett gafs här första gången förliden sommar och väckte då det lifligaste bifall, förnämligast genom det utmärkta sätt hvarpå hufvudpartierna uppburos af fru Willman (Martha) och hr Arlberg (Antoine, mjölnarvargen) och hr Willman (Bonitace). Som man flaner är detta ett program, af särdeles tilldragande halt, särdeles för vår allmänhet, som nu en ganska rundlig tid varit i saknad af tillfällen till musikaliska konstnjutningar af så, åtminstone i vokalt hänseende ädel art, som de sig nu erbjudande. hiljettförsäljning till morgondagens föreställning eger rum redan i dag kl. 12—2 i Nya teaterns biljettkontor. Framträdande på ett Cafå chantanbs anspråkslösa tribun har under veckan härstädes uppenbarat sig en musikalisk talang at så pass framstående, beskaffenhet, att man ej kan undgå beklaga att densamma för sin verksamhet ej lyckats förfoga öfver en mera passande lokal än ett af rökoch spritångor uppfyldt källarehvalf. Det är den unga, holländska fiolspelerskan Anna de Blanck, som några aftnar uppträdt i hr Jos. Fricks lokal, Skeppsbron n:o 1. En bred och välljudande ton, en redan högt uppdrifven teknisk färdighet, ett själfullt, understundom inspireradt föredrag, ett på samma gång blygsamt och värdigt framträdande, hela denna sammanfattning af för en i en dylik lokal uppträdande, ovanliga egenskaper, åstadkommer på åhöraren en högst öfverraskande verkan. Också helsas hvarje af m:ll Blanck utfördt nummer med de mest entusiastiska bifallsyttringar och så länge hon spelar är det så tyst bland de eljest för tystlåtenhet ej synnerligt svärmande gästerna, att man kan höra en fluga surra. I högsta måtto tilltalande är hennes föredrag af variationer öfver svenska folkmelodier, hvilket utmärker eig lika mycket för en hos ett fruntimmer sällspord kraft som för svärmiskt, smältande behag. Vi upprepa det, denna unga konstnärinna, hvars studier gjorts vid kouservatoriet i Lättich, der hon belönats med 1:a guldmedaljen, förtjenar ett bättre öde än att aftnarne igenom dväljas i en för öfrigt högst aktningsvärd, men tö: med å(gnistanbegåfvade musikaliska förmågor, ej fullt lämplig lokal. Hon biträdes at sin fader, hr W. de Blanck, som jemväl behandlar fiolen, sin moder, fru de Blanck, som på ett behagligt sätt föredrager franska visor samt sin yngre broder Hubert, en helt ung pianist, som, såvidt man kan döma af det föga tacksamma instrument, som här står honom till buds, besitter