Göteborgsposten – 19 juli 1872, sida 3

1 monstertriangel. Programmet upptog sådane namn som: Sebastian Bach, Haydn, Händel, Mendelssohn och Rossini, men största uppseendet gjorde dock en ljungeldsromans, sjungen af 5000 höga sopraner med ackompagnement af 50 genomträngande flöjter. Till det egentliga konsertprogrammet slöto sig några populära hymner, sånger o. dyl., i hvilkas utförande äfven åhörarne voro anmodade att deltaga, eå att man kunde räkna på minst 50,000 strupar. De sjungande applåderade naturligtvis hvarandra inbördes, det var en stormande applåd och effekten af det ena som af det andra var oöfverträfflig. Europa kan gå hem och lägga sig! Det måste betraktas som en särdeles lyckosam omständighet, att Amerika ej blott är denna jättemusiks sanna hemland utan äf ven bomullens yppersta växtort, ty det måste behöfvas en faslig mängd bomull i öronen, då en slik infernalisk konsert står på programmet. Amerikanarne äro sjelfva fullt öfvertygade om att den musikaliska konsten hos dem står mycket högt och de ha nog anledningar till att tro sådant, då Enropas största virtuoser ju täfla om och öfverbjuda hvarandra i att vinna ära på andra sidan Atlanten. Elaka tuvgor påstå visserligen, att deras första ögonmärke är att förtjena den största möjliga anpart af de sköna, gyllene dollars, men ame rikanarne sjelfva veta bättre besked. Henr. Herz var en at de första pianovirtuoser, som besökte Nya Verlden och upplefde på denna färd mer än ett kostligt äfventyr. En gång kom han till en stad, der allt var ordnadt för hans emottagande: konserten var annonserad, publiken var samlad, endast ett var glömdt — nemligen pianot. Det vill säga, det var egentligen icke glömdt: men oaktadt alla och en hvar visste, att monsieur Herz var en stor och namnkunnig virtuos, hade likväl ingen tänkt på att måbända hans egentliga storhet kunde ligga i någonting, som han omöjligt kunde föra med sig på sin person. Den stad, der denna händelse tilldrog sig, har nu helt säkert många, många tusen invånare, men låg då i sin linda och var helt liten. Pianon kände man icke till, i hela staden kunde ej uppletas mer än ett gammalt instrument, som hade ett och annat gemensamt med ett piano, men ännu mera med ett gammalt klavrskrälle. Under det man var borta och hemtade detta, hittade en af åhörarne på att bedja Herz sjunga, och ban lät ej bedja sig två gånger, utan höjde gladeliga sin stämma; men då begat det sig, att flertalet af åhörarne fann att han händelsevis var virtuos jemnt upp i sång och fann hans enkla borgerliga röst och okonstlade föredrag förtjusande. Ole Bull är dock måhända den, som först bar förstått att draga fördel af amerikanarnes musikaliska smak och detta på ett nytt och storartadt sätt. Man torde erinra sig, att han vid sitt första uppträdande i Leipzig väl blef erkänd som en lysande förmåga, men tillika beskylldes för ett visst begär efter att vara e.en. Denna åsigt gaf honom en god vink tör framtiden och 1 Amerika följde han vinken. Från början förstod han emellertid icke att helt och hållet vara yankees tillpass: hans springdans, som man i Leipzig hade funnit nit något för råbarkad, befanus icke tillräckligt pikant i Amerika. Det var då, som Ole Bull grep sig an och komponerade ett stycke med titeln: ÅOxen bhfver uppslukad af trgern och hans fiol uttryckte de tvenne djurens strid äfvensom segrarens frossande på sitt byte. Se, det var uågonting, som amerikanarne kunde förstå, det var musik efter deras hufvud! Man måste också medge, att de kungligt betala den musik, som faller dem i smaken. Här i Europa ha vi Paganinis Carneval de Venise, men detta lirumlarum är ett fiut, ytterst genialiskt och utomordentligt musikaliskt arbete i jemförelse med Oxen blifver uppslukad at tigern. Henri Vieurtemps, som besökt alla verldens zoner, har serverat amerikanarne ett, dock skäligen svagt, sidostycke dertill: ÅCuide du virtuose nomade. Amerika har lävge kunnat vara stolt öfver att ha lockat Europas celebriteter i sång och spel ötver till sig: Jenny Lind, Christina Nilsson, Pauline Lucca, Marie Sax, Faure och många andra ha töljt eller stå i begrepp att följa kallelsen. Men amerikanarne gå ännu langre och ba för ögonblicket sina strätvanden riktade på att få Europas berömdaste kompositörer öfver till Amerika för att dirigera sina egna verk. Verdi och Offenbach ha fått lysande anbud, snart skall turen komma till Richard Wagner. Etter allt det, som är skrif vet i all verldens tidningar om den stundande operafesten i Baireutb, kan det aldrig slå tel, att äfven han en dag skall lockas öfver Atlanten och troligtvis skall man der ej dröja länge med att uppfiona särskilda maskiner för att sätta havs musikdramer värdigt i scen. Rubinstein har länge sagt nej åt att resa ditöfver, men nu lär ban ändtligen ha gätt in derpå. Det blir min sista virtuosfärd, säger han; ty han är nu rik nog för att kunna spela piano endast för intimare vänner och beundrare och för öfrigt lefva för komposition. T.ll en början har han besökt Zisst i Sachsen-W eimar, denne oöfverträffade piano-virtuos för nutiden, som dock har foredragat att bli kompositör lör framtiden. Innan de skildes åt, spelade Rubinstein en fantasi af Liszt och Liszt ett