Göteborgsposten – 17 juli 1872, sida 2

mången gång kände ban tårar af en sällsam namlös smärta och glädje i förening falla brännando heta från de klara barnaögonen ner på bans lurfviga hufvud. — Jag skulle dö nöjd, Nello, om jag kunde tro att du, då da vuxit upp till man, skulle bli egare till denna hydda och detta lilla jordstycke och arbeta för din egen räkning samt kallas Baas af grannarne, sade den gamle Jehan mången gång der han låg i sin bädd. Ty att ega ett jordstyoke och kallas Baasherre — af byfolket det är den högsta lycka hvarom cen flamändsk bonde kan drömma, och den gamle soldaten, som i sin ungdom vandrat verlden omkring och ej fört något med sig tillbaka från vandringen, tyckte i sin ålderdom att det bästa öde han kunde önska åt sin älskling vore att han skulle få lefva och dö på samma ställe, nöjd och anspråkslös. Men Nello sade ingenting. Samma håg brann i honom som en gång brunnit i Rubens, Jordens och Van Dycks bröst. Nello hade andra framtidsdrömmar än att odla det lilla jordstycket och lefva under det låga taket och kallas Baas af grannar som voro något fattigare eller något miadre fattiga sän han sjelf. Katedralspiran, der den höjde i sig öfver fälten upp mot den rödstrimmiga af