Göteborgsposten – 17 juli 1872, sida 1

ket hungrig då han om qvällarne lade sig ner på sitt läger, ehuru han fick arbeta både i den hetaste sommaren och den kallaste vintern, ehuru hans fötter ofta voro ömma af sår som han erhöll mot de skarpa gatstenarne, ehuru han hade ett arbete att fullgöra för hvilket han ej egde motsvarande styrka och som ej öfverensstämde med hans natur, var han likväl tacksam och nöjd. Han gjorde hvarje dag. sin skyldighet, och de ögon han tyckte om smålogo ner emot honom. Detta var nog för Patrasche. Endast. en sak förorsakade Patrasche bekymmer och det var denna. Antwerpen har som alla menniskor veta en mängd gamla tempel, mörka, åldriga och majestätiska. De stå der dossa gamla helgedomar fråu en förfluten tid och tala sitt stumma språk till nutidens slägte, midt under all dess äflan och sträfvan efter timlig vinning, och dagen igenom sväfea skyarne öfver dem och foglarne kretsa omkring dem och vindarne fara hvinande in i deros öppningar, och under jorden vid deras fot sofver Rubens. Och den store mästarens storhet hvilar ännu öfver Antwerpen, hvart hän vi vända oss på dess trånga gator, hvilar hans ära der, så att allt erhåller intryck deraf, och då vi långsamt gå framåt i dess krokiga gränder, vid