Göteborgsposten – 16 juli 1872, sida 2

sig längre än till den första sammanstötningen med fiendens husvudmakt, hvilken vi måste oförtölvadt uppsöka och angripa. Så snart den Baden-Wärtembergska kåren slutit sig till vår venstra flygel (under kriget 1870 kronprinsens arme), äro vi i stånd att våga en afgörande sammandrabbning i rak linie med Rastatt (detta skedde vid Wissembourg och Woerth d. 4 och 6:te Aug. 1870), hvars lyckliga utgång ovilkorligen måste bli förderflig för fienden, som bör i nordlig riktning trängas bort från Paris. För att ernå detta resultat, måste vi utan tvekan detachera en betydande styrka från hufvudarmen. (Kronprinsens arm6 räknade som bekant 260,000 man.) Vår mobilisering är förberedd ända till den minsta detalj. Sex genom landet gående jernvägar äro tillgängliga för trupptransporten till trakten mellan Moselle och Rhen. Tidtabellerna, å hvilka hvarjo truppafdelning kan se dag och klockslaget för sin atmarsch och ankomst till andra ställen, ligga alla färdiga. Redan efter 10 dagars förlopp kunna de första afdelningarne stå vid franska gränsen; den 13:de dagen skola 2 armekårer vara samlade der, den 18:de dagen 300,000 man, den 20:de dagen skall hela trossen vara på platsen. Vi ha ingen anledning att tro, att den franska armn skall kunna modbiliseras snabbare, eftersom dess mobiliseringar hittills endast varit partiela. Såsom redan sagts, har detta memorandum trån 1868 oförändradt utgjort grundvalen för de operatiooer, som inleddes 19 månader senare. Under den förutsättning, att kopungen skulle godkänna planen, bade Moltke fortsatt förarbetena ända in i de minsta detaljer. Alldenstund konuvgen i Juli 1870 gat sitt godkännande af fälttågsplanen, behöfde man endast ifylla datum för den första mobiliseringsdagen, och alluvg gick med förvånande regelbundenhet sin bestämda, af Moltke bestämda gång. Det visar sig således, att man inom Preussens högsta krets hade allt i ordning för ett krig mot Frankrike. Detta krig ville man ha för att kunna skapa, hvad man i Preussen behagade kalla, Tysklands enhet. Och i enlighet dermed fördes af Preussen en offensiv politik mot Frankrike, hvars sista yttring var försöket att få en preussisk prins på Spaniens tron, hvarigenom Frarkrike skulle bli alldeles inklämdt. Napoleon III gick i fällan, det var hans stora, oursäktliga fel, om han kände till sin armö6s verkliga svaghet. Emellertid torde man nu kunna påräkna att bli befriad itrån de från ott visst håll gång efter annan idislade satserna, att Frankrike efter en moget öfverlagd plan skred till kriget för att upprätthälla den påfliga ultramontanismen och krossa den fria protestantiemen. Tysklands ledande män ville kriget, de voro i allt förberedda derpå, och ensamt sakernas finansiella sida ådegalägger, att Tyskland äfven måste påskynda kriget, ty det kostar oerhörda eummor att hålla mobiliseringen så vid makt. Ifrån den sida inom svenska pressen, som sålunda bör finna sig vederlagd af den preussiska generalstabens egen berättelse i ätskilliga af sina påståenden, fördes det på sin tid äfven mycket och stort tal om det förtryck, som danska regeringen utöfvade öfver tyskarne i Elbehertigdömena, hvilka, heter det, drefvos af en naturlig åtrå efter att förenas med det stora fäderneslandet och med den broderstam af hvilken de utgjorde en lösryckt gren. Att de tyska organerna sjöngo på samma melodi, bör vara mindre underligt. Nu finna vi af Köln. Zeit., att det tyska riket har en liten inbiten fiende på andra sidan Elben. Man vet ju, huru mycket slesvigholsteinarne upphetsats för prinsarnes af Augustenborg föregifoa arfsrätt till båda hertigdömena. Grundandet af en ny tysk små-, eller om man så vill mellanstat ansågs äfven utanför Slesvigholstein en tid för någonting mycket patriotiskt och önskvärdt. Men åsigterna ha öfverallt klarnat, åtminstone utanför hertigdömena. Vi tacka Gud för, att Tysklands splittring icke förökades och att de herrliga gränsländerna nu tillhöra kejsarens rike och bilda medelpunkten för vår unga sjömakt. Men i Slesvigholstein finnes det tyvärr ännu alltjemt ett litet parti, som fasthåller vid den augustenburgska arfsrätten. Detta har nyligen visat sig deri, att man d. 24 Mars 1873 vill fira en 25-årig jubelfest till minne at den slesvigholsteinska resningon, en schlesvig-holsteinsk handling, genom att uppföra ett minnesmärke åt Jens Lorensen. Naturligtvis vill hvar och en, som bär ett tyskt hjerta i bröstet icke veta af några sådana dårskaper. Saken talar för sig sjesf. I afseende på det förestående franska statslånet om 3 milliarder yttrar den bekante da ae A(