Göteborgsposten – 16 juli 1872, sida 2

Men nästa morgon, innan den gamle mannen ännu rört vid kärran, reste Patrasche sig upp och gick fram till den samt ställde sig i mellan dess medar, tillkännagifvande, så tydligt det med ett stumt språk kunde tillkännagifvas, att han både vil.o och kunde arbeta i utbyte mot det nådebröd han ätit. Jehan Dans stod länge emot, ty den gamle mannen var en af dem som tyckte det vara både synd och skam att tvinga hundar till ett arbete, för hvilket naturen ej skapat dem. I Men Patrasche gaf sig ej tillfreds; dål han fann att de ej eelade honom, försökte han ö att draga kärran med tänderna. Jehan Daas gaf slutligen vika, besegrad af ihärdigheten och tacksamheten hos denna varelse som han räddat. Han gaf sin kärra en sådan form att den bättre passade för Patrasche, och sedermera ställde sig Patrasche hvarje morgon framför densamma. i Då vintern kom tackade Jehan Daas sin goda stjerna som fört honom till den döende hunden i diket, ty han var ju så gammal och svagare blef han för hvarje år, så att han skulle illa ha kommit ut med att draga sin last af mjölkkärl geuom snödrifvorna eller den djupa smutsen på landsvägen, hade han ej fått hjelp dertill af den starke och ihärdige hund som han gjort till sin vän.