Göteborgsposten – 16 juli 1872, sida 1

tjenade någonting till att sparka, slå och sörbanna honom, trodde han att han ver död eller så nära döden att hans kropp för alltid skulle förbli oduglig, såvida ej skinnet skulle kunna användas till någonting, svor ohyggligt öfver sitt missöde, löste upp selens läderremmar, sparkade kroppen åt sidan i gräset och drog derefter sjelf kärran framåt vägen, lemnande hunden qvar åt korparne. Det var sista dagen före Kyndelsmessomarknadenj i Louvain, och brabanterbon hade brådtom att komma till marknaden och få en god plats på torget för sina varor. Han var höget förbittrad öfver att nu sjelf nödgas droga sin kärra hela vägen till Louvain. Men att stanna och se efter Patrasche föll honom aldrig in; hunden var döende och onyttig, och för att ersätta honom skulle han stjäla den förste store hund han fann vandra ensam, aflägsnad från sin herre. Patrasche hade kostat honom ingenting eller så godt som ingenting och hade under två långa år måst oupphörligt arbeta i hans tjenst från solens uppgång till dess nedgång, sommar och vinter, i solsken eller dåligt väder. Han hade dragit god nytta och god vinst af Patrasche; men som han var menniska egde han förstånd, och det bjöd honom att låta hunden draga sina sista andetag ensam i diket,