Göteborgsposten – 16 juli 1872, sida 1

upp till bröstet och ställde sig att betrakta den store hunden, som låg der orörlig. Det var så de första gången träffades — den lille Nello och den store Patrasche. Slutet blef att den gamle Jehan Daas med stor ansträngniog drog det lidande djuret hem till sin lilla bydda, som låg blott ett stenkast derifrån, samt att han der vårdade det så omsorgefullt, att sjukdomen, som varit en följd af hetta, törst och utmattning, gaf vika och helsa och styrka återvände, så att Patrasche åter kunde stå på sina fyra senfulla, starka ben. Nu hade han under många veckor varit till ingen nytta, kraftlös, sjuk, nära döden; men under hela denna tid hade han ej bört ett enda hårdt ord, hade ej kännt ett enda omildt vidrörande, utan blott förnummit ljudet af det lilla barnets medlidsemma röst och kännt smekningarne af den gamle mannens hand. Han hade erhållit en vrå i hyddan med en hög torrt gräs till bädd, och de andedrag som förnummos från denna bädd under nattens lopp hördes med glädje af den gamle mannen och den lille gossen, ty de förkunnade dem att hen lefde. Men ännu större blef deras glädje då han var frisk nog att låta höra sitt första skällande. Emellertid hade Patrasche, då han åter kommit på benen, i sina stora ögon ett uttryck