Göteborgsposten – 15 juli 1872, sida 1

mom det område öfver hvilket ljudet från denna lilla melankoliska klocka kunde förnimmas hade Nello och Patrasche nästan hela sitt lif dvalts tillsammans i den lilla hyddan vid kanten af byn, med spiran af Antverpens katedral resande sig i nordost öfver den stora gröna slätt af gräs och säd som utbredde sig framför dem såsom ett haf uten ebb och flod. Hyddan tillhörde en mycket gammal man, en mycket fattig man — gubben Jehan Daas som på sin tid varit soldat och som mindes krigen hvilka ödelagt landet, och i hvilka han deltagit utan att efter tjenstetidens slut ha annat i behåll än ett sår som gjort honom till krympling. Då gamle Jehan Daas uppnått sina fulla åttio, hade hans dotter dött i Ardennerna nära Stavelot och lemnat honom i arf sin två år gamle son. Den gamle mannen lyckades med knapp nöd underhålla sig sjelf, men utan att klaga mottog han den ytterligare bördan, och snart blef den för honom en kär och dyrbar börda. Lille Nello — hvilket namn blott var en förkortning af Nikolaus — trifdes hos honom, och den gamle mannen och det lilla barnet lefde nöjda i den torftiga lilla hyddan. Det var i sanning en anspråkslös hydda — en simpel jordkula — men ren och hvit som sjöskum, och den stod omgifven af en li