Göteborgsposten – 5 juli 1872, sida 1

, S0MUI I4URAUb 9 win Fl MU ran Pehrsson, i främsta ledet. Utställningen erbjuder helt visst arbeten, som stå likaså högt och måhända ännu högre än detta, men för det första har det den rent yttre egenskapen att straxt falla i ögonen som den största tafla på hela utställningen, och dernäst har grefve Rosens namn hittills varit alldeles okändt hos oss. Man ställes nu helt plötsligt framför en tafla af honom, som vittnar om lika stor talang både med hänsyn till komposition, utförande och de målade figurernas karakteristik, man fängslas at det svaga, förvildade uttrycket i den olycklige furstens anlete och hela hållning, af des åugesttullt bedjande minen hos den unga Karin, af den djefvulska elakhet, som framlyser ur ögonen på den sigur, som bildar kontrasten till hennne, man fängslas af hela den ypperligt anordnade grupperingen och man erkänner villigt att detta är en tatla som vid sidan af små brister eger stora förtjenster. Såsom man förmodligen lagt märke till i Sverige har Illustrerad Tidning i ett af sina senaste nummer gifvit en afbildning af denna tafla och dennaa finnes redan här utstäld i flera exemplar bland tidningens prof på träsnitt. Grefve Rosen är i öfrigt representerad genom fyra andra taflor, nemligen två porträtt och två små intagande aqvareller, den ena föreställande en svensk brudfärd, den andra en scen under juldagarne med motiv från det sextonde århundradet. Vid sidan af denna tafla hänger en annan lika kollosal at Winge. Det är den enda, han utställt, men vi danskar kunna just genom denna få ett utmärkt intryck af hans egendomlighet. Ehuru densamma, såvidt jag vet, är af temligen färsk datum, är hon utan tvifvel redan känd i Sverige. Thor har i sin med de fnysande bockarne förspända vagn dragit i fejd med jättarne. Det ljungar från hammaren, han har spännt starkhetens bälte omkriog sin midja och allt viker undan för den väldige guden. Jemförd t. ex. med Konstantin Hansens ÅThor far till Jothunbeim är denna tafla isynnerhet högst intressant. Hos Winge finner man verkligen en uppsattning af den nordiska Asakraften och en högst talangfull förmåga af att återge denna i stora drag. Dessa båda taflor äro, som sagdt, utställningens mest i ögonen fallande och derföre äfven de, hvilka först observeras, men perian bland alla de svenska målningarne är dock otvifvelaktigt de fem genrestyckena af Fagerlin. Den strålande lefnadsfriskheten, den jublande humorn och dea intagande skälmska erotiken i hans taflor har vunnit alla hjertan för honom och man beundrar i lika hög grad friaresconen, der den unge fiskaren ojudor sitt hjertas utkorade rosen, den poetiska berättelsen om avartsjukan, de två rökande fiskaregossarne och rekonvalescens-scenen. Prof. Wailander har äfven utställt två förträffliga genremålningar, hans Väfva vadmaloch hans Friaredans i Delsbor. Malmström representeras genom den fantasirika målniogen Elfvornas lek, hvilken, såsom tillhörande grossh. Olof Wijk, antagligen måste vara tillräckligt känd i Göteborg, samt af två mindre genrestyckon Namnsdagen och Småherrskapets marknadsresa; Kjorboc har utställt två af sina ypperliga djurstycken, Lundgren tor oss ull Granada, Siena och Italien; med Saloman tölja vi svenska utvandrare på resa. till Göteborg, samt aflägga besök i det inre af en Dalstuga; Kung Carl visar oss landskap från Sverige och från Hardangersjorden; Ankarkrona ötverflyttar oss till öknen, till en flyktande arabstam, som förföljes af franskt kavalleri; med Albert Berg deltaga vi i Stockholms Segelsällskaps kappsegliog eller befinna oss midt i den hetaste striden, då svenska skeppet Oland på det utmärktaste reder sig mot engelska örlogsfartyg; med G. W. Palm går färden åter till litasien; Rudbeck visar oss interiörer från Bretagne och följa vi sluthgen Scholander, befinna vi oss i Stockholm under sextonde århundradet. Alfred Wahlberg är en bland dem, som skickat de flesta taflorna till utställningen. Han är representerad af ej mindre än sex större landskapsstycken med mycket olika motiv, deribland hans Utsigt af Södermanland, som eröfrade siltvermedaljen i Paris. Han är måhända den djerfvaste af alla de svenska måarne och ingen lärer Vilja förneka honom ramståeude egenskaper, men här hemma der man är sirligheten sjelf 8ch så att, säga måar med penslar så fina som nälar bar har man något svårt att försona sig med det så oga utarbetade i hans taflor. Man påstår, ej nman skäl, att det vill jätcesalar ull för att ban skall komma på så långt aletånd från aflorna, som de nödvändigtvis kräfva. Betydligt mera lutande åt den danska iktningea år Edo. Bergh. Som landskapsmåare lar man känna honom genom två taflor, vilka båda tillhöra konstälskare i Göteborg, deml. hrr Edv. Magnus och Ax. Fiärstenberg. Mill den ena är motivet tagit från Malaren, ill den andra från Baggens tärjestad i skärärden vid Stockholm. Åf hans båda utställda jöstycken står isynnerhet det ena, som företäller en fiskstauon på stranden vid Scheveingen i Holland, fullkomligt lika högt som de ästa danska marinmålerier. Det, som isynnerhet i svenska konstuttällningen förvånar oss, är vårt broderlands ikedom på verkligt begåfvade målare af det icka könet. M:ll Amalia Lindegren har, i liket med grefve Rosen, nästan alideles icke vait bekant härnere ach llkesl A Le oc WW AA DD BB Am mm — O — — E e O O C Ö