Göteborgsposten – 5 juli 1872, sida 1

för lösnummer: 10 öre exemplaret. — — rader af smidiga pelare och sitt smakfulla ornamenteringsarbete, i alla hänseenden värdigt att upptråda som tempel för de sköna konsterna. ö Jag tror i sjelfva verket ej att jag säger sför mycket, då jag påstår, att det rikhaltiga innehäll, som finnes i denna bygnad, spelar som icke den mest framstående så i alla fall en ytterst väsentlig roll i den framtida vinst, som Nordens länder kunna draga af den nuvarande utställningen. Man har hitintills här i Danmark haftjen högst märklig och högst beklaglig obekantskap med den svenska konsten. Man har då och då tillfälligtvis hört enstaka kapaciteter omtalas och fått veta att de skulie kunna måla ret talentfuldt, men man har dock i sjelfva verket alltid haft temligen klart för sig att vi under alla omständigheter harnere hos oss i detta häneeende vore åtskilliga kabellängder före våra svenska bröder, Har så händelsevis en eller annan kommit upp till Stockholm och der skådat en hel härskara af förträffliga konstverk, om hvilkas tillvaro ban ej egde någon aning, så skakade man alltid vid hang hemkomst på hufvudet öfver hans berätielse om hvad han hade sett, påstod att den svenska gästfriheten bade kommit honom att förgäta all möjlig kritik och fasthöll med äkta dansk konservatism vid de en gång ingrodda doktrinerna om grannlandets brist på framstående bildande konstnärer. Huset här uppe i parken har lyckligtvis med ens gjort ett slut på denna opassande missuppfattning. Man har vid ett första besök tittat in i detsamma med ett förutfattadt fullständigt omdöme, men man har straxt insett att detta icke skulle hålla streck. Etter den andra visiten har man så der händelsevis omtalat för vänner och bekanta att de dock borde lägga märke till utställningen af de svenska taflorna, som vore mycket intressanta och man bar så sjelf begifvit sig ditupp gång på gång, man har efter hand försonat sig med den ovanliga skolan och man har insett att de der landsmännen som kommo hem från Sverige i alla fall hade rätt deri, att detta land har en rad af äldre och yngre konstnärer, hvilka mycket väl kunna täfla med de mest framstående af våra egna. Bekantskapen är gjord och erkännandet af den svenska konsten hör man i detta ögonblick utialas i alla kretsar. Man vill då också hoppas att bekantskapen skall fortsättas, att till exempel de svenska konstnärerna i framtiden skola bli bättre och fullständigare representerade på våra årliga konstutställningar än som hittills varit fallet och att på det hela taget vexelverkan de två länderna emellan också på detta område skall bli så omfattande som möjligt. Att man ömsesidigt kan lära af hvarandra, derom kan knappast hysas något tvitvel. Ty ingenting är ju så tullkomligt, att det ej kan bli bättre och svenskar och danskar stå på dotta område hvarandra tillräckligt atlägset för att ge och emottaga åtskilliga nyttiga och antagligen fruktbringande vinkar. En sak framhälles särskildt som ett tföreträde hos vår danska konstutställning. Det är den verkligt egendomliga danska skola som utvecklat sig härnere och som kan spåras i alla de utställda taflorna. Sådant är ej förhållandet med de svenska målningarne. Redan en flyktig blick i katalogen visar att många af de svenska konstnärerna lefva utom Sverige och namnen på deras vistelseorter, namneligen Dässeldort och Paris inge misstanke om att de ätven i konstnärligt hänseende ha expatrierat sig och slutit sig till främmande riktningar, en misstanke, som bestyrkes vid ett närmare påseende. Det är i denna punkt, i utvecklingen och häfdandet af en säregen, nationel konst, som enligt mitt förmenande, de svenska målarne svårligen skola förneka att de ha någonting att lära i Danmark. Men å andra sidan har den danska skolans envisa fasthållande vid en gång kanoniserade förebilder, hennes nästan kinesiska böjelse för afspärrningssystemer medfört en ensidighet, ett stillastående och ett manr, som kunna leda till sorgliga konseqvenser, såvida det ej snart införes mera frihet och friskhet på hennes område. Uch häri ligger det ej allenast närmast att hemta lärdom at svenskarne, det kan tillika verkligen läras gauska mycket. Ty ingen kan bestrida, att man vid ett besök i den Sveuska konstutställningen erfar ett genomgående intryck at frisk, ungdomlig fantasi, af djerfhet gentemot de stora uppgilterna och af en mycket framstående, kompositionsförmäga. Man har, som bekant, utställt arbeten af både aflidna och nu lefvande konstnärer. Hvad de förstnämda beträffar är samlingen helt visst mycket bristtällig. De flesta stora namn finnas visserligen representerade, men, med få indantag, endast genom ett eller högst två hummer. Detta har onekligen väckt någon örvåning, just derföre att både privatpersoner, 2 kH mA