Göteborgsposten – 2 juli 1872, sida 1

då slutade den tillämnade katastrofen. De många stormarne som bebådats, inskränkte sig till en storm i ett vattenglas. Oppositionen i Andra kammaren hade med visshet påräknat understöd i Första kammaren, väl icke direkt i afseende på den ofvannämnda anmärkningen, men under diskussionen i anledning at dechargebetänkandet. Denna handling hade förr tagits till uppslag för anfall mot ministösren, och oppositionen hade väntat, att hvad G. N. i sin broschyr Ninieterkrisen antydt, skulle vidare utvecklats under dechargedebatten. Men så skedde icke. Anledningen härtill var sannolikt att G. N. misstagit sig icke så obetydligt på beskaffenheten af den inom riksdagen rådande oviljan mot ministeren. Man tillvitade den visserligen brist på energi och 4initiativ; men det var uppenbart, att hur lätt det än är att åstadkomma ministerkriser, så är det långt ifrån lika lätt att åstadkomma hållbara ministörer — sådana som förena egenskapen af initiativ med verkligt anseende. Första kammarens majoritet hyser inga sympatier för en aådan ministör som vill förbinda sig att tillfredsställa majoritetens i Andra kammaren hittills gjorda egoistiska fordringar. En -winistr Posse skulle för Första kammaren vara lika motbjudande, som en ministör IHamilton för den Andra — och hvarken den förra eller den senare ministeren skulle mötas af och sannohkt icke heller tillvinna sig det allmänna förtroendet, hvaraf dock en ministörs hela lefnadstid ytterst är beroende. Huru svårt det är att konstruera ministörer visade sig under den senaste ministerkrisen. En kombination föll sönder emedan i den fattades justitiestatsminister, i en annan fattades civilminister, i en tredje fattades både civiloch finansminieter. Med få ord sagdt, alla ministerlistor voro eller bletvo defekta, och man kan säga att de män eom kunde blifva statsråd ville ej, och de som ville kunde ej. I anledning af det ofta förekommande ordandet om en minietår tagen bland Andra kammarens majoritet, d. v. s. bland landtmannapartiet, så trotsar jag hvem som helst att ur denna plocka ut tio namn, presentabla i en verklig konselj, och skulle man än säga att denna konselj behöver icke utväljas ensamt bland riksdagsmännen tillhörande landtmannapartiet, utan kan kompletteras med personer, som hylla partiets sträfvanden, så torde det blifva lika svårt att så reda på sådana korsdragare. Detta parti kan ingalunda berömma sig af att dess politiska anseende ökats under den snart tilländalupna valperioden, icke ens att det bibehållits vid samma gradtal som 1869. Eller vill någon påstå, för att nu hålla oss vid ett enda namn, att t. ex. grefve A. Posses ställning är sådan att han nu med större framgång än nyssnämnda år kan aspirera en plats i konseljen? Och han är ju, väl icke partiets ledare, men i alla fall den som skulle utgöra kärnan i en Ålandtmannaminister? Ett par omständigheter, utom de ofvantydda, bidrogo äfven till den stora katastrofens uteblifvande. Sympatierna för ministåren äro visserligen icke starka i Första kammaren, Ganska många der ha ännu icke försonat sig med den nya riksdagsordningen. Ministåren Adlercreutz är en fortsättning af ministeren De Geer, roten och upphofvet till representationsförändringen. I den förstnämnda ministåren finnes — för att begagna en skånsk magnats yttrande — Lallt för lite blod. Vid finansministern låder, enligt Första kammarens uppfattning, tre fel: han har tillhört det stånd som ifrigast omfattade representationsreformen, han har representerat den stad som verkade mest för denna reform, och han är väl en i finanserna lärd man, men som blef konseljledamot utan att förut vara embetaman. Civilministern eger ock grundliga studier, stor arbetsförmåga och energi, men är ömtålig och älskar makten så föga att han önskar en kataströf som kan föranleda honom att afgå, och enligt Samtidens uppgift, hvilken nog är riktig, vägrade han bestämdt lyssna till alla anbud som gjordes honom under ministerkrisen att ingå i den konselj, som skulle behagat Första kammaren. Med densamma har ecklesiastikministern ohjelpligt stött sig genom uttalanden — om jag ej irrar mig i fattigvårdsfrågan, hvilken för sin allt för långt sträckta menniskokärlek väckte fasa, och sjöministern åtnjöt ej heller kammarens bevågenhet. Men ändå inhiberades katastrofen — från det ena bållet just derföre att regeringen ansågs svag och behöfde understödjas gentemot en mot henne mera afvogt sinnad majoritet i Andra kammaren, hvilken på intet vilkor borde fatta den föreställningen att utan biträde från Första kammaren kunna krossa ministeren; — och från det andra, emedan de mera framsynta befarade — alls icke utan skäl — att en ny ministerkris nu med deraf följande agitationer i tidningarne kunde menligt inverka på de förestående riksdagsmannavalen till Andra kammaren. Slutligen torde ock det hafva gjort sitt till, att statsrådsembetena, vid närmare eftersinnande, ingalurda äro så angenäma platser som man i allmänhet föreställer sig, och att de obestridligen taga en hel hop egenskaper i anspråk, som kunna presteras af färre än de trängtande kandidaterna ana. För öfrigt finnes ingen anledning antaga, att statsrådsplatserna hädanefter skola blifva mindre mödosamma eller mera angenäma. Utstallningen i Kövenhamn.