Göteborgsposten – 28 juni 1872, sida 2

än just äregirigheten hos en Orlöans, hos nämnde hertig af Montpensier. Då genom hans egen tillhjelp hans svägerskas tron störtades för fyra år sedan, då saknade den man, som nu con denuedo, tapper och oförskräckt, lofvat tjena den ädla saken, äfven det hvardagligaste mått af coursge, för att utföra sina högt gående planer. Under det Serrano, Topete, Prim, Caballero de Rodas och andra ledare af rörelsen ställde sig i spetsen för upproret, visade han ej mod att lyda sina vänners råd och före slagtningen vid Alcolea deltaga i kampen. Sina vänners blod ville han så gerna och med glädje utgjuta för den konstitutionela frihetens sak, såsom han då föregat, men sitt eget! bevars väl. Efter slaget rusade händelserna för snabbt, hertigens motståndare vunno för mycket terräng — det hade blitvit för sent för den odeslutsamme. Nu vill samme man, då han ser alla utsigter för sig vara för längesedan forsvunna, upphöja sin nevö, till hvars fördrifvande han sjelf spunnit alla intriger, såsom Spaniens enda hopp på landets tron, för att ojelt åtminstone komma åt regentskapet, då kronan blifvit honom omöjlig att nå. På ett bycklande sätt talar han om aktningen för de bestående lagarne, men med ett fint tillägg om händelservas oemotståndliga makt. Det vill säga: när jag fått tillräckligt med kanoner, då är tden kommen att störta den tron, som upprättats genom fritt beslut af landets frut valda representation, Prins Alfons kröning är evligt Moutpensier den olyckliga nationens enda räddning; och den man, som säger detta, har sjelf tiggt om kronan och för sin kandidaturs befrämjande utgifvit så mycket penningar, som hans sparsamhet — för att begagna ett mildt uttryck — tillät honom. Fåfängt dock; hans parti smälte som is för vårsol, och de rena Montpeneieristerna äro inom spanska kamrarne ungefär lika många som fingrarne på en hand. Hos folket har den knusslige orangekrämaren aldrig haft några sympatier; och sirensängerna från Frohsdorf eller Chiselburst klinga helt säkert mera lockande för den franske grannen, än den Antonios fång som besticker spaniorens öra, Men hvem bär väl största skulden i det bedröfliga virrvarr, som skall enligt hertigens sörmenande göra ett nytt tronskifte erforderligt? Jo, just partierna och de män, som ej låta landet få lugn, utan städse på nytt skapa den känsla af osäkerhet, öfver hvilken de klaga; de män, för hvilka icke kärleken till fäderneslandet, fast de bära den på läpparne, utan den personliga, fördömelsevärda äregirigheten, som de bära i bjertat, äro deras handlingars rättesnöre.