Göteborgsposten – 27 juni 1872, sida 2

——— -——— ————— 112—————— — Ja — ja, svarade hon. Ack Olivia, sortfor hon med en rysning, detta är en ryslig sorg. — Jag vet utt ni är oskyldig, afbröt miss UHardisty hastigt, och jag behöfver ej veta mer. Jag önskar att jag hade kunnat rädda er från sjelfva olyckan, i stället för att jag nu försöker rädda er från dess följder. — Men hvad tänker Henry? frågade mrs Yorke. — Åh, hans tvifvelsmål blefvo väckta före mina. Märkte ni ej hans min på Fredagen då Crane och squire IIIpgrave voro här? Denna plan är lika mycket hans som min, ty han kom mig till mötes på halfva vägen. Föreslå er man denna plan och hys ingen fruktan hvad gossen beträffar. Lyckligtvis sade ej mr Norke något så länge Finch var i rummet och talade om mr Louths mord, och ingen af betjeningen vet annat än att Henry Yorke medförde nyheten om att mr Janson äfven var mördad, Lidande både till själ och kropp — ty hufvudvärken som på morgonen endast begagnats såsom förevänning hado nu kommit med stor häftighet — hade mrs Yorke gått och lagt sig innan familjen kommit hem från kyrkan. Hon hade dock ej gått och lagt sig i sin egen säng utan i en dylik sem blifvit ställd i Leopolds rum för den sköterskas räkning som vårdat honom under hans sjukdom, Då Finch kom upp och frågade hvarföre hon lagt sig der, svarade hon att det vär för att ej bullret i huset skulle plåga hennes öron. Hon yttrade detsamma till mr Yorke då han kom upp och frågade huru det var med henne. Miss Hardisty hade sagt: Föreslå er man denna plank. Huru skulle hon kunna göra det? Om någonsin en qvinna bäfvat tillbaka för ett samtalsämne, bäfvade Maria tillbaka för detta. Det förekom henne som om det skulle kosta hennes lif att nämna ett ord derom för sin man. Hela dagen låg hon och grubblade derpå. Hvad skulle hon säga? Huru skulle hon låta honom veta att hennes misstankar voro väckta? I skymningen kom mr Yorke ånyo upp.