Göteborgsposten – 25 juni 1872, sida 1

Hvarföre skref du ej en rad till mig om saken, Maria, så att jag kunde ha kommit innan han blef mördad? — Så dum han är! utbrast Olivia Hardisty. Kunde er syster veta att han skulle bli mördad? — Nå, jag önskar i alla fall att jag hade fått träffa honom. Jag skulle ha rest genom hela riket för att träffa Janson. Han var den hyggligaste karl under solen. — Var han verkligen det? frågade miss Hardisty vädjande till mr Yorke, som ej tycktes göra sig brådt om med att besvara frågan. — Det är bäst att ni frågar Maria, inföll Henry med den tanklöshet som tillhör hans ålder. Hon skall hålla med mig. Åh, det var ej långt ifrån att hon blifvit mrs Janson i stället för mrs Yorke, så mycket vet jag. Var det ej en liten kurtis dem emellan, sir, innan hon lofvade bort sig till er? Hon trodde att jag blott var en pojke och ej kunde märka någonting; men jag märkte det lika bra som hon. hlif ej ond, Elisabet lilla. Olivia Herdisty, som blef något förlägen öfver den inblick i det förflutna hon på detta sätt erhöll, öppnade sina läppar för att tala; men vid närmare besinning tillslöt hon dem åter. Jaså! det var den den mr Janson hon fordom hörde talas om, han som efter hvad det påstods hade älskat Maria Saxonhury, liksom hon älskat honom, men hvilken Maria förkastat emedan han var fattig. Henry fortfor att prata till dess de tröttnade att svara honom, hvarefter supn framdukades. Då sällskapet skildes åt för att gå till sängs, följde Finch miss Hardisty till hennes rum för att vara henne behjelplig vid afklädningen. De båda voro gamla vänner, ty Finch hade bott på Saxonbury i många år såsom kammarjungfru åt den första lady Saxonbury. — Jag är glad öfver att ni kom så snart, började Finch. Jag kan ej tänka på annat än det rysliga mordet. Och den der sömniga Charlotte skulle gå till sängs och lemna mig ensam. Hon bryr sig ej om någon annan än sig sjelf.