Göteborgsposten – 25 juni 1872, sida 1

— Ett mord! Hvar då? — I köpingen. Han bodde midt i den, eller hur, mr Yorke? — Åh, det förklarar den uppståndelse som var rår dande der, sade Henry innan mr Yorke hann svara. Innevånarne stodo samlade i grupper och täflade om hvem som kunde tala fortast. Jag trodde att de gjorde sina anmärkningar om dimman. Hvem har blifvit mördad, mr Yorke? Någon tjufskytt? — Nej, en läkare. — Det var värre. — Det är förfärligt yttrade miss Hardisty. Hen har skött Leo, Henry, och var här denna eftermiddag. — Huru! mannen som blifvit mördad? — Ja, han var här på eftermiddagen, straxt ionan brottet blef begånget. Klockan var fem, tyckte jag att ni sade, mrs Yorke, då mr Janson lemuade er. — Janson! en läkare! inföll gossen. Det var väl ingen slägting till vår mr Janson, eller hur, Maria? — Er mr Janson! Hvad menar ni med er mr Janson? frågade miss Hardisty. — Åb, Maria vet det nog, hon. En mr Janson som vi voro på mycket förtrolig fot med i utlandet. Är det en slägting till honom? — Det är samme man, sade mr Yorke i en något egendomlig ton. Henry Yorke sprang upp från sin stol och såg än på sin syster, än på mr Yorke med en blandning af misstro och ängslan. — Samme man! Samme mr Janson som tog en sådan omvårdnad om mig då jag gjorde min Islandsresa? Mrs Yorke nickade. — Ja, han hade bosatt sig här, sade hon i låg ton. Sorgen öfver denna underrättelse gjorde Henrys iåser något förvirrade. — Ack, jag önskar att jag hade fått träffa honom!