Göteborgsposten – 19 juni 1872, sida 1

kring siskdammen, rökande sina cigarrer och samtalando-. Plötsligt blef en af dem varse ett par som promenerade arm i arm ett stycke derifrån på en något mera högländ mark. — Karlen liknar Janson, sade squire Hipgrave. Det är just hans gång, och hans sätt att svänga sinkäpp är alldeles lika. Jag undrar hvem damen är? Ja så, min herr Janson! en god ursäkt för att ej vara med oss: ni är på ett angenämare sätt sysselsatt. Mr Yorke smålog; skarpa som hans ögon voro, hade de ändock ej igenkännt hans hustru, ty den svarta hufvan dolde hennes hufvud. De rökado ut sina cigarrer och återvände in. — Nu skola vi ha roligt med Janson! utbrast squire Hipgrave. Viljen I höra hvarföre han ej kommit? Han är ute på månskenspromenad med en dam vid armen. — Åh verkligen? sade en af damerna. Hvem kan det vara? — Troligtvis någon af köpingens skönheter. Kanske Lucy Maskell. Mr Janson har, fastän han ser så lugn ut, ett godt öga till vackra flickor, det vet jag. Han är midt uppe i en kärleksförklaring nu, det vill jag hålla vad om. — Då är det säkrast att ni skyndar efter och träder emellan, mr Yorke, sade mrs Hipgrave skrattande. Damen är er egen hustru. Hon hade sagt detta i all oskuld utan att ett enda ögonblick ha kunnat drömma om att hennes ord af mr Yorke skulle kunna tolkas annorlunda än såsom ett skämt. Och lyckligtvis blef hon ej varse den blekhet och det egendomliga uttryck som utbredde sig i hans ansigte. Han hade vändt det mot fönstret, liksom om han ville se ut på det vackra månskenet. — Huru kan det vara mrs Yorke? frågade squiren. Hans hustru förklarade saken, omtalande huruledes mr Janson blifvit kallad till det febersjuka barnet. Ännu hade mr Yorke ej yttrat något. En af sällskapet gick fram till honom. (Forts.)