Göteborgsposten – 18 juni 1872, sida 1

under två år innan han kom hit, på ett stort sjukhus, der han förskaffade sig vidsträckt erfarenhet. I går afton satt han just hos mig och rökade en cigarr ; han tittar ofta in, Janson, och — — Hvad är hans namn? afbröt mr Yorke i skarp och onaturlig ton. — Janson. — Huru? Notarien undrade om mr Yorke fått ett anfall af plötslig döfhet, och hvarföre hans ögon blixtrade och huru det kom sig att hen blottade sina hvita tänder på ett så besynnerligt sätt. — Janson, upprepade han — Edward Janson. Känner pi honom? Mr Yorkes mun slöts åter, och hans sätt blef lugnt. — Det är ett besynnerligt namn, sade han. Är det engelskt? — Af holländskt ursprung, tror jag. Men Janson sjelf är engelsman. — Bor han i köpingen? — Några hus längre ner. Det är hörnhuset då ni kommer till Rye-gränden; bakporten till trädgården leder ut åt gränden. Jag försäkrar er, sir, att ni kan med fullkomligt förtroonde tillkalla denne gentleman, i händelse ni eller någon af er familj skulle behöfva läkarehjelp. Emellertid hade under mr Yorkes promenad hvar och en på Alnwick haft full sysselsättning, såsom fallet alltid är då man tager en ny bostad i besittning. Finch, öfversköterskan, en tjenarinna som åtnjöt stort förtroende och som varit mrs Yorkes kammarjungfru före hennes giftermål, erhöll uppdrag att tillika med notariens skrifvare hålla inventering i huset. Det äldsta barnet, en gosse om fyra års ålder och temligen egensinnig, hade fått i sitt hufvud att följa Finch; denna underkastade sig sällskapet då hon ej kunde bli det qvitt. Men efter en stund ledsaade gossen vid att se på stolar och bord, koppar och såspannor samt lemnade henne för att begifva sig ner för trapporna.