Göteborgsposten – 18 juni 1872, sida 1

henne, lade sig med ena knät mot marken och höll gossen på det andra. De ord eom kommo från hennes hvitnade läpnar voro knappt hötbara. — En doktor; hvar bor någon sådan? — Jag skall hemta honom, min fru; jag skall springa hela vägen utan afseende på värman, lofvade den medlidsamme skrifvaren. Han dröjde ej utan skyndade i väg. Leopold bars in, och innan läkaren hunnit dit — han måtte också ha sprungit — hade barnet återfått medvetandet, och Finch hade tvättat såret. Mr Jansov, vacker, frimodig, tilldragande såsom förr, lade på en förbindning, befallde att gossen skulle hållas i stillhet och sade att han skulle skicka in litet lugnande medicin. — Får jag skaka hand med er? frågade han med ett frimodigt, behagligt leende och något högre färg, då han och mrs Yorke lemnats ensamma. Hon lade sin hand i hans, lugst och obesväradt, ehuru rodnaden var vida djupare i hennes ansigte än i hans. — Huru besynnerligt att vi skulle träffas här! utropade hon. Jag kände igen er i samma ögonblick ni kom in. — Så gjorde äfven jag, svarade han. Men jag var förberedd. Jag hade länge funderat på om den mrs Yorke som skulle komma hit till Alnvick kunde vara ni och er man, då Maskell gaf mig upplysning om saken genom att säga att det var mr Yorke från Saxonbury. Jag har varit bosatt i Offord under de tre sista åren. — Får jag fråga om är — Mrs Yorke tvekade, men sannolikt ansåg hon sig nu ha sagt för mycket för att ej sluta frågan — om ni är gift? — Ja med mitt yrke. Ej på annat sätt. Mina tankar och förhoppningar ha varit helt och hållet egnade deråt sedan — sedan jag börj.de utöfva det. — Blir mitt barn återstäldt? frågade hon. — Ja bevors. Det är en obetydlighet. Jag var beredd på något värre med anledning af den berättelse mr