Göteborgsposten – 15 juni 1872, sida 5

Med detta sorgliga grannskap kunde jag icke längre sitta lugn och lycklig som förut. Jag gick litet längre bort i skogen och under det jag, enligt min vana, plockade mitt förkläde fullt af enbarr för att äfven till min mors rum derhemma bringa litet skogsdoft, gingo många tankar upp och ned i min själ. Allvise skapare, utbrast jag slutligen, hvarför, 0, hvarför gaf du då menniskan den fria viljan, detta olycksaliga redskap till hennes förderf? Utan denna skulle hon alltid göra det goda, det rätta och vara lycklig i det hon uppfylde ändamålet med sin tillva10, ty hvad är väl detta annat än sällhet, och sällhet finnes endast i den fulla öfverensstämmelsen med Guds vilja. Fågeln jublar i skyn och plantan höjer sig mot ljuset; de kunna ej annat, de fylla sin bestämmelse: att fröjda och gagna menniskan; men hon — hon, som skulle vara den högsta, den renaste och skönaste stämman i naturens harmoni, hon utgör nu den enda, skärande dissonansen deri. Hon SanTivar alltsamman och detta är den fria viljans skull. I detsamma ljöd en ungdomlig stämma friskt genom skogen och jag såg vår barbente postpojke komma kilande nedåt gängstigen från bergbacken. Lyckligtvis hade han plötsligt fått några andra funderingar i hufvudet, ty när han närmade sig dälden, der den sofvande låg, tystnade sången. Jo, jo, han hade en hel hop att bestyra dernere. Först måste han försöka sig litet i modellering, i det han åtskilliga gånger tryckte ned foten i den våta gyttjan och dymedelst tvingade denna att välla upp mellan tårna; så skulle en kanal bildas i samma gyttja; sedan slog han armen om ett träd och lät fötterna dingla i vattenbrynet och slutligen blef det att hoppa jemtota på stenarne, hvarmed man pbroat öfver vattnet. Detta senare var ett rätt svårt experiment och förnyades derför flera gånger. När den lille eqvilibristen ändtligen börjat sin vandring på andra stranden, tvärstannade han vid åsynen af den välkända qvinnan. Sedan han betraktat henne en stund, drog han sakta och tvekande upp en liten börs, som jag så väl kände igen, ty jag hade sjelf gifvit honom den för att deri förvara sina extra inkomster, hvilka på de flesta ställen utgjordes af tre öre brefvet. Det han fick för väskorna ansågs vara den ordinarie lönen. Denna dag måste han hafva många treöringar, ja, kanske till och med någon tjugufemöring i sin börs, ty det var förste postdagen i månaden och på den uppgjordes vanligen liqviden för den föregående. Man kunde af gossens lätta språng och strålande blickar se att brefs under April månad måste varit särdeles iflig. Han vände sin skatt i handen; han stred synbarligen med sig sjelf. Ännu voro dessa välförtjenta penningar hans; det stod honom fritt att använda dem till eget dagligt bröd, hvartill ock kunde läggas någon liten kringla eller karamell på köpet, och någon slant kunde väl också gömmas för storartade framtidsplaner; det stod honom fritt att åter låta börsen glida ned i fickan eller — ja, nu var det redan gjort — inom ett ögonblick låg hela dess innehåll på en flik af den sofvande qvinnans trasor. Förut hade gossen betraktat sin skatt som omätlig; nu deremot fann han den ej tillräcklig, så ville det åtminstone synas af den ifver, hvarmed han skakade den tomma börsen. När ban förvissat sig om att der ingenting mer fanns, plockade han några blommor och lade deraf en vacker krans omkring penninghögen, hvarefter han vandrade bort helt stilla; dock såg han oändligt mycket lyckligare ut än när han kom. Se der en handling, som skulle saknat sitt värde, om den ej varit en frukt af den fria viljan, hviskade det inom mig, och jag måste medge, att verkan at denna enkla handling var skönare än allt det herrliga i naturen, som så ljufligt tilltalat mitt hjerta. När den fattiga qvinnan vaknade, hade hennes ansigte samma bittra, bekymrade uttryck som under sömnen; den mörka blicken gaf till och med något hemskare deråt; men då hon varseblef den vänliga gåfvan, veknade dragen hastigt och ett vackert leende smög sig omkring hennes tunna läppar, under det stora tårar rullade utför de fårade kinderna. IIon sammanknäppte sina magra händer och höjde blicken mot himlen, i det hon framstammade ord, hvilka jag icke hörde, men som måste hafva varit det första offret från ett af kärlekens evangelium sakta berördt bjerta. Denna qvinnas inre var förut hvad skogssnåret skulle varit utan sol: ett mörkt, osundt, ofruktbart ställe. Hvem vet om icke Guds nådesol snart kommer ödemarken derinne att fröjdas såsom en lustgård, då en enda liten vänlig stråle kunde framkalla en så vacker blomma? Ester.