Göteborgsposten – 14 juni 1872, sida 2

— Han är frisk och sund. IIan har varit med oss. Hon uppgaf ej något rop, hon qväfde det i begynnelsen. — Ilan hade fallit i vattuet och var rädd för att gå hem, fortfor mr Janson. Vi hade en förhoppningsfull ungdom vid namn Paul om bord; denne träffade honom i sin våta drägt, öfvertalade honom att resa med, förde honom om bord, gömde honom under några segel och ett dygn efter sedan vi lemnat hamnen kom master Harry ut. Jag önskade att kaptenen skulle vända om, men han skrattade at mig. Harry hade derföre ingenting annat att göra än följa oss och jag tog vård om honom. Paul säger att Harry mutade honom med ett fomfrancsstycke, tro francs sör honom sjelf och två till en budbärare som skulle gå till lady Saxonbury och lemna underrättelse om hvart han tagit vägen. — Ingen budbärare kom till oss, afbröt Maria ifrigt. — Jag kan förstå det. Då jag för en timme sedan steg i land, hörde jag att gossen blifvit begråten såsom död. Derföre begat jag mig genast hit, efter att först som hastigast ha varit inne hos min mor. Jag skulle ej ha vågat begära ett samtal med er, tillade han, om jag ej antagit att det varit bättre att först meddela er nyheten iunan den meddelades åt lady Saxonbury. — Oh, huru skola vi någonsin kunna tacka er? sade Maria, som i sin glada förvirring tillräknade mr Janson allt det goda hon nu hört. — Hvar är Harry? — Han väntar just inne i kafet här i nästa hus, tills jag skickar bud på honom. Maria gick in i salongen som då var nästan mörk och knäföll vid lady Saxonburys stol. — Mamma, mamma! jag har några glada nyheter för dig. Du svimmar väl ej om jag berättar dem? — Hvilka nyheter skola någonsin mera kunna bringa mig glädje, Maria? Hvad kommer åt dig efter som du knäböjer så här? Hvad du darrar!