Göteborgsposten – 14 juni 1872, sida 1

eller hvad det är man kallar de der charlatanerna som påstå sig kunna läsa i folks ansigten? frågade lady Saxonbury sarkastiskt. — Mamma hör på. Om jag antager hans anbud, så är det ej för annat än att jag är olycklig här. — Jag vet oej hvarföre det skall finnas något om i detta fall alls. Hvarföre skulle du tveka eller tänka på att förkasta honom? — Emedan jag ej älskar honom, svarade Maria i låg ton. Jag tycker om mr Yorke, men det fordras mer än tycke för att gifta sig med en man; åtminstone bör det fordras någonting mera, — Kära du, alla sådana der romantiska och sentimentala förhållanden förstår jag mig ej på, sade lady Saxonbury. Jag har aldrig hyst någon annan känsla än Åtycke för mina båda män, och dock var jag lycklig med dem båda två. Min kärlek skänktes bort åt någon annan, då jag var nästan ett barn. — Verkligen? utbrast Maria ifrigt. — Ja. Det var förbi innan jag gifte mig, och jag blef ej mindre god hustru för det. Så är det med nittionio hustrur bland hundra; och lita på att deras lif såsom gifta blir desto lyckligere ju förr de der romantiska historierna äro förbi. Sådana passa ej för verkligheten Maria. Du är oerfaren, barn. Maria började att tro detsamma. — Jag gifver dig mitt råd, Maria, och gifver dig det för att det må lända dig till lycka (Cift dig med mr Yorke och var tacksam. Gif honom afolig och tillbringa ditt kommande lif i ånger samt sjelfförebråelser öfver den dårskap du begått. Mr Lorke fick det svar han önskade. De skulle ha bröllop i England på hösten, men förberedelser skulle genast vidtagas. Man väntade att lady Saxonbury nu skulle fara hem genast, men hon vägrade att göra det. Trots alla mr Torkes föreställningar, sade hon bestämdt nej. Hon skulle resa hem till bröllopet i September, sade hon;