Göteborgsposten – 13 juni 1872, sida 1

——— hos mig, och nu far han bort med fiskarfartygen för att kankända aldrig mera återvända. il — Far bort med fiskarfartygen! upprepade Maria mekaniskt. — Ja, svarade mrs Janson. Då han kom hem för två dagar sedan och omtalade sin afsigt för mig, trodde jag att mitt hjerta skulle brista, och jag önskade i min förtviflan att ni varit död — ja, död, unga dam — innan ni haft tid att förleda min son till att älska er och sedan behandla honom så att han måste göra denna svåra resa för att glömma er och försöka få frid i själen. Jeg har medlidande med olyckan, tillade mrs Janson, men jsg har intet medlidande med den som gör uppsätligt ondt, med den som syndar af fåfänga. Jag önskar er ej något ondt, Maria Saxonbury, jag hoppas att jag är allt för sann kristen för att önska någon menniska ondt; men jag kan ej hjelpa att jog har en sådan känsla mot er, att om er tillvaro skulle bli lika bitter som min genom ert förvållande blifvit, skall det endast vara en rättvis vedergällning. Utan ett ord vidare vände hon sig bort, lemnande miss Saxonbury liksom fastväxt på platsen. Allt hvad mrs Janson förebrått henne för var i det hufvudsakliga blott allt för sannt. I de gamla tiderna på Saxonbury hade hon först koketterat för mr Janson af böjelse att väcka beundran. Nu då kärleken var väckt i hennes eget bröst, ville hon begrafva den der, qväfva den, utsläcka den, och hon hade gifvit honom det rådet att göra detsamma. — Jag var tvungen att hålla upp ett femfranesstycke för att muta honom ut, sade lady Saxonbury då hon het och röd kom ut ur kapellet med sonen vid handen. Miss Saxonhury tog gossens andra hand, hvarefter de gingo bort. Harry fröjdade sig åt sitt femfrancsstycke och sparkade upp moln af damm under det han gick mellan dem. Morgonen inbröt klar och strålande. Långt före klockan åtta rådde lif och rörelse i och bredvid hamnen,