Göteborgsposten – 13 juni 1872, sida 1

77 722 t C— — — —— Utställningen i Köpenhamn. Skildrad i bref till Göteborgs-Posten af Paul Pry. I. Introduktion. Med samma otäliga glädje, hvarmed en ung flicka motser sin första bal, med samma vexlande fruktan och stolthet, hvarmed debutanten afvaktar det ögonblick, då han för första gången skall träda fram inför publiken, med samma förhoppningsfulla oro, hvarmed två älskande längta efter det första kärleksmötet, har Köpenhamn under veckor och månader afvaktat och efterlängtat den högtidliga stund, då de stora utställningsportarne skola vrida sig på sina tunga gångjern, då de med inträdeskort försedda lycksaliga draga in till invigningsfesten, under det att den utanför församlade mängden kastar längtande blickar efter dem, då den väldiga kören brusar fram under glastaket och då Hans Majestät förkunnar, att de nu tagit sin början dessa dagar, för hvilken vår danska hufvudstad under lång tid har gjort så stora ansträngningar. Antagligen ha vi ryckt denna högtidliga stund närmare in på lifvet. Man behöfver ej längre att räkna dagarne, man kan räkna timmarne, ja, i samma stund som mina svenska läsare genomögna dessa rader till och med minuterna till utställningens öppnande. Den 13 Juni klockan 12! Sålunda har inbjudningen varit affattad och festen skall verkligen mot förväntan ega rum på den fastställda dagen och den bestämda timmen. Under 4 månader blir sålunda Köpenhamn plötsligt förvandladt till en verldsstad. Förtruppen till den bebådade millionen främlingar har allaredan infonnit sig. Man ser öfverallt på gatorna gentlemen and ladies, hvilka äro försedda med de alldeles omiskänneliga röda resebandböckerna, öfverallt på kateer, restaurationer, förlustelseställen och andra offentliga platser herrskar det en verkligen babylonisk språkförvirring och man kan ej tillbringa en qvarts timme på de välbekanta sittplatserna utanför Stephan a Portas kate utan alt förnya bekantskapen med en eller annan bror från andra sidan Sundet, som har varit förnuftig nog att komma hit i bebaglig tid innan hela armön anländer och medför sitt oundgängliga buller och bång, sin trängsel och sitt virrvarr. Skall nu verkligen Köpenhamn månne på ett värdigt sätt kunna utföra sin debutroll som verldsstad? De offentliga myndigheterna tyckas ej ha haft ögonen öppna för de åligganden, som i detta hävseende komma att hvila på dem; de ha förstärkt polisstyrkan, men det är väl också, noga räknadt, det enda som de utträttat. Att iföras taden en passande drägt till att mottaga sitt främmande i, derpå ha de under alla omständigheter ej tänkt. Kongens Nytorv är, som bekant, öfversållat med en hop vederstyggliga träskjul, hvilka innesluta teatereffekter, under den tid då den nya teaterbyggnaden pågår, och dessa skjul bli föga mera tilltalande genom att under utställningstiden öfverklistras med en mängd brokiga affischer och tillkännagifvanden, platsen framför Kristiansborgs slott är nästan fullkomligt tillspärrad under förberedelserna till uppförandet af Fredrik VII:s staty, hvartill endast grunden är lagd, Thorvaldsens Museum presenterar sig i ett nästan oförlåtligt tillstånd af brist på snygghet och så är förhållandet med ännu flera offentliga byggnader och platser. Man är alldeles afgjordt skyldig de blifvande besökande en ursäkt derför att staden mottager dem i en så föga passande robe de chambre. Men skulden är, som sagdt, ej befolkningens. Den skall alldeles otvifvelaktigt göra allt sitt till för att bereda gästerna en så behaglig vistelse som möjligt, den har länge förberedt sig på att mottaga dem och skall säkert ej underlåta att visa dem allt möjligt tillmötesgående. Men till ersättning begär han också att