Göteborgsposten – 12 juni 1872, sida 2

Från Utlandet. Under det Preussens konung, som äfven är Tysklands kejsare, och hans store statsman prisas och berömmas från alla håll, tillochmed af den gamle Thiers, hvilar alltjemt qvar på den politiska himmelens fäste ett litet moln, som fördunklar strålarne från ärans sol och onekligen drifver upp en rodnad af blygsel på hvarje hederlig tysks kind: det lilla molnet är Pragerfredens art. V, evligt hvilken Preussen skall efter befolkningens hörande åtorlemna Nordslesvig till Danmark. Det är nu c:a 8 år sedan det löftet gafs, och det står likväl ouppfyldt, fastän konung Wilhelm I satt sin heder och själ i pant derför. Det är visserligen icke så noga med ederna i politiken, men här är det dock en skam att bryta eden; ty Preussen är med det under detsamma lydande Tyskland Europas främsta makt och Danmark är en liten svag stat. För kort tid sedan uppsatte de nordslesvigska valmännen en varmt skrifven, af dansk patriotism genomandad petition till den preussiska landtdagen, hvari denna uppmanas att i rättvisans och hederns namn söka förmå sin regering att upptylla pragerfredens bestämmelser i afseende på Nordslesvig. Troligen skall denna petition komma att läggas ad acta, sannolikt skall det tyska samvetet i sin elasticitet anse sig kunna slumra ännu en stund — men en och annan måste likväl i det stora fäderneslandet känna sig generad af, att det tyska väldet och det tyska folket skola framställas såsom löftesbrytare inför verlden, och det är väl icke heller utan. att några se deri en anledning till oro — ty hvem vet väl, hvart Ierrans väder blåsa? heter det. Ett exempel härpå visar det tyska bladet Magdeburger Correspondent, hvilket med anledning af ofvan nämnda petition innehåller en uppsats, som på visst sätt är märklig, ej minst derför att den vågar varna Tyskland för att låta den nordslesvigska frågan längre ligga olöst. Det fianes politici, heter det i uppsatsen, hvilka söka att frigöra sig från trakasseriet, genom att söka tiga ibjäl pragerfredens art. V. Detta är enl. vårt förmenande en oriktig utväg. IIvad som en gång är skrifvet och undertecknadt, det är skrifvet, ingen menniska kan bannlysa art. V ur fördraget. Det rådligaste är att sorgfälligt betrakta det skrifna ordet och inlösa det efter en riktig tolkning... Våra ledande statsmän anse frågan helt säkert icke för obetydlig. Man vet ju, att de krig och omhvälfningar, som vi fört och upplefvat i omkring 10 år, hade sitt ursprung i SlesvigHolstein. Lord Palmerston kallade hertigdömena en liten svafvelsticka, som kunde sätta hela verlden i brand. Denna svafvelstickekarakter har Slesvig-Holstein ännu icke alldeles mistat, åtminstone icke så länge det, på grund af Pragerfördraget, ännu finnes sossor på norra ändan af svatvelstickan. Vi ha här just icke för ögonen någon bestämd makt, som skulle tänka på att angripa oss för art. V. Vi tänka alls icke på Österrike. Men det är tillsvidare en afgjord sak, att Österrike hittills aldrig velat vara med om att gifva en riktig tolkning åt art. V. Allt, hvad man hittills kunnat ernå af wienerkabinettet, var ett löfte om, att det icke skulle utöfva någon tryckning på oss för denna artikels skull. Detta skall dock neppeligen tillfredsställa en statsman. Det torde vida förr böra förordas att inleda klara och tydliga underhandlingar med Österrike om frågan, huruvida det ännu avpser art. V för bindande. At många glädjande tecken se vi, att vår regering söker i det europeiska lugnets namn att bringa de sväfvande frågor på det rena, hvilka möjligen kunde fördvnkla fredssolen. Härtill hör i första rummet den nordslesvigska, och vi äro öfvertygade om, att den icke skall bli förbisedd. Bladet synes hysa ett sväfvande hopp om, att Österrike skall gå in på att anse art. V utraderad. Bismarck har, som bekant, förut uttalat den åsigten, att Preussen har i afseende på den endast att göra med Österrike. Skulle nu Österrike förmås genom någon tumning att afstå från vidare fasthållande dervid, sedan Napoleon III icke mera finnes på Frankrikes tron för att utöfva en mottryckning, så skulle man för en tid kanske känna sig lugnad i Preussen. Men så som det nu förhäller sig, är pragerfreden till stort besvär; den är genant, och man vill gerna ha den bort. Sällsamt är, att den nordslesvigska frågan alltjemt lefver vid tillfälle upp på nytt. Men skall den nu, som förut, bli en signal till någon ny europeisk konvulsion? Från Tyskland skrifves, att kronprinsen at Italien med gemål anlände d. 7 d:s