Göteborgsposten – 12 juni 1872, sida 1

— — ä—k—— — De utgjordes af två engelska damer och ett barn, hvilka kommit dit af nyfikenhet. — Ni borde ej kalla dem så midt upp i ansigtet, hviskade den toleranta Therese. De äro lika goda som vi efter allt hvad jag kan finna och — Therese afbröt plötsligt och föll på knä. Hennes matmor kom ut efter att ba fullgjort sin bön. — kherese, har du ej varit inne? frågade mrs Janson på mycket god franska, i det hennes ton uttryckte både förvåniog och förebråelse. — Jag kunde ej komma in, madame, svarade Therese utan att finna det nödvändigt att tillägga att hon ej gjort något försök i det afscendet. Att komma ut erfordrade någon tid. Det var en hel mängd som trängdes för att komma ut, men hindrades af den massa som ville in. Omedelbart efter mrs Janson följde de två ofvan omtalade engelska damerna, af hvilka den yngre som var en elegant flicka af utomordentlig skönhet gjorde invänningar emot att de skulle aflägsna sig så snart. — Henry är så besvärlig, svarade hennes följeslagerska. Jag kunde knappt hålla honom stilla, huru jag än bar mig åt. Han ville rusa in bland den hop som låg på knä derinne. — Jag sade ju att det skulle gå så, mamma, Han borde ha lemnats qvar hemma. — Åh, naturligtvis, svarade den äldre damen i skarp ton. Jag vet att han är en nagel i ögat för dig, Elisabeth. — Långt derifrån, mamma. Men han är den besvärligaste gosse man någonsin kan tänka sig, isynnerhet då man skall ha honom med sig ute. Miss Saxonbury hade rätt; aldrig fanns en besvärligare gosse än Henry Yorke. Han var en spenslig gosse om tio år med välformade auletsdrag och långt vågigt hår, som hvarje morgon med stor omsorg utkammades och lades i lockar af hans mor. Han var en af dessa brådmogna, qvicka barn som för att begagna en helt vanlig