Göteborgsposten – 5 juni 1872, sida 1

— Skynda dig då, svarade han i det han otåligt såg på sitt ur. Jag har ej mycken tid att uppoffra. Tid att uppoffra! För en döende hustru! — Jo nog har du tid, Alfred, om du blott vill. Och äfven om du skulle ha brådtom, måste du dock höra mig. Andra förbindelser få i dag tillbakasättas för mig, ty jag tror att det är min sista dag. — Nonsens, Maria! Du är så nervös. Lägg bort det. Hvad har du att säga? — Jag tror att denna dag är min sista, upprepade hon. I alla händelser kan det blott vara fråga om några få dagar; en vecka cller två på sin höjd. Alfred, tror du att du någonsin skulle kunna bryta en ed. — Bryta en ed! upprepade han förvånad. — I afseende på ordhållignet är du ej noga; löften glömmer du så snart du gjort dem; men en ed ålägger en högtidlig förpligtelse och måste vara bindande för samvetet. Jag vill att du affägger en ed. — På att jag ej skall gifta om mig, svarade han i en ton af undertryckt hån. Lugna dig, det är ej min afsigt att gifta om mig. — Det är icke något sådant, yttrade hon i sorgsen ton; det skulle vara en förpligtelse som jag ej har rättighet att pålägga dig; min död skall lemna dig fri. Jag vill att du förbinder dig till att bli en god fader för barnet. — Och du vill att jag skall aslägga ed härpå, utbrast mr Raby. Det är knappt nödigt. Naturligtvis skall jag bli god mot honom. Hvad har du fått för griller i hufvudet, Maria? — att jag skall slå honom eller förjaga honom ur huset och låta honom slå sig ut bäst han vill? Gossen skall till läroverket i Eton och derefter till universitetet. Hon sträckte fram sina feberheta händer och fattade hans. — Oh, Alfred! då du är så nära döden som jag är nu, skall du känna att det finnes andra och högre iutres