Göteborgsposten – 29 maj 1872, sida 1

kontrollen utöfvas inom mindre distrikter, hvarest vederbörande kunna ha tillsyn öfver en hvar fattig på området. Men det är äfven säkert, ty det är ott bevisadt faktum, att alla förordningar och bestämmelser, äfven de bäst affattade, likväl till sist endast utgöra den tomma bokstafven, om de, som skola tillämpa dem, icke äro genomträngda af dess anda, icke med verksam handling gifva lif åt bokstatslydelsen. Denna allmänna lag är genom sakens egen natur i dubbelt hänseende här tillämplig ; ty här om någonsin gäller det för det menskliga hjertat och omdömet att känna varmt, men äfven att kontrollera känslorna. Det är ej nog med att blott följa slentrianmessigt den yttre reglementraliska töreskriften; det gäller äfven att snabbt ingjuta i denna det personligt verkande elementet. Derför är valet af medlemmar i fattigvårdsstyrelsen, men ännu mera i distriktskomitåerna af så stor betydelse, att vi icke kunna nog ifrigt lägga stadens representanter på hjertat att i detta afseende taga ett stort steg och söka att välja sådana personer, hvilka äro kända för att hysa ett verkligt lefvande intresse för fattigvårdens stora och ur rent mensklig synpunkt herrliga, sköna sak, — sådana personer som icke anse detta medborgerliga förtroende för blott en tung börda, från hvilken man tror sig ha rätt att frigöra sig med minsta möjliga besvär, utan som en kär pligt, för hvars uppfyllande man känner håg och kallelse. Ett sådant val är svårt att träffa, vi medgifva det; men vi hoppas, att man vid förslagets uppgörande lemnat den gamla slentrianen och hyllat sig till personer, hvilka tilltalas af fattigvårdens stora ploblem, det der ovilkorligen kommer att spela en allt betydelsefullare roll i alla gociala förhållanden, såframt man verkligen vill göra den allmänna fattigvårdsstadgans anda till sin. Och den är att mer och mer bereda fältet för den så kallade preventiva fattigvården, eller den som vill genom praktiska inrättoingar och åtgärder förekomma alltför många hemfallanden under den offentliga välgörenhetens beskärm, för att sålunda lätta en börda för det allmänna, hvilken annars skulle tillväxa i en progression, som skulle komma att hota på ett betänkligt sätt hvarje fattigvårdssamhälle och befrämja en viss legaliserad socialism eller kanske rättare kommunism. Redan nu är ju fattigvården den post, som i afseende på stadens utgifter intager första rummet; ty då den år 1869, enligt revisionsberättelsen, tog i anspråk rdr 207,800, är den beräknad att för innevarande år uppgå till omkring 260,000 rdr — en stegring som visar, i hvilken riktning det hittills rådande systemet alltför länge gått och ådagalägger, att kraftiga åtgärder måste tillgripas för åstadkommande af ett bättre. Men för möjligheten af sådana åtgärdors ufförande är det, vi uppdet, ej nog med de bästa förtattningar, man måste äfven ha de för författningarnes itorioeivande basta mannen,