Göteborgsposten – 29 maj 1872, sida 1

henne visa dem vägen. Det är ej i min stil. Jag hatar våld och sådant der bråk. Att smyga mig fram, det är mera i min stil. Men om jag ej hade gjort nf med den sista kronan af mina fem pund, skulle jag ej försöka det här; nu måste jag det. Kanske att hon skall vakna, göra allarm och väcka upp hela trakten, så att jag blir gripen! Nå det finnes värre platser än en komfortabel cell, der man får sina mål i ordentlig tid, ingenting har att göra men fullt tillräcklig uppassning. Jag har nästan fått nog af det här lifvet. För femton shillings i veckan får man ej hälften af de beqvämligheter man har i fängelset för ingenting, och hvad friheten beträffar så kan den vara bra att sjunga om, men föga nöje har jag haft af den då jag fått smyga mig fram och knappt vågat gå in på ett värdshus och få mig ett glas öl af fruktan att några spårhundar skulle få tag i mig. Det börjar bli mörkt, och en kopp thå skulle nu smaka bra då man ej fått någon middag. Hon skall gå till sängs tidigt, det är då väl, ty hon måste vara trött ofter de utståndna mödorna i dag och skall sofva lika hårdt som barnet. Jag tror dock ej att jag kan göra något förr än efter tio, så att jag kan lika gerna taga mig en lur sjelf. Jag önskar att jag hade ett par alnar till af den här gröna flanellen. Se så, ut! ropade han i det han drog det ifrågavarande tygstycket undan dockorna; ni äro allesamman fulla af kli och klutar inuti och det bör hålla er varma. Jag vill ha ert lakan! Med dessa ord rakade mr Grogram med foten tillsammans så många nerfallna torra löf som han kunde få tag uti, sträckte ut sig på dem, betäckte sina skuldror med den gröna flanellen och föll snart i sömn. Han sof ett par timmar eller mera. Då han vaknade, kände han sig kall och stel, men reste sig snart upp i sittande ställning och betraktade den bleka månan, hvars sken med svårighet trängde sig fram genom den höstliga dimma som betäckte skogar och fält.