Göteborgsposten – 28 maj 1872, sida 1

————— — — — — sumptum et oleum perdidi måste erkänna sig obeqväm till studier och från skolrummet tvingas vända blickarne utåt en verld, eom han naturligtvis ej ännu förstår, och hvilken han — hvad värre är — till töljd af sin uppfostran mången gång aldrig skall lära sig att förstå — ty hvad möter honom här? Jo, menniskoandens städse förnyade segrar öfver naturkrafter, som, en gång fiendtliga, han alltmer förstått att göra till sina tjenare, hans inkräktningar på områden, som endast några årtionden tillbaka ansågos för alltid fridlysta, och slutligen huru penningen, sjelf en produkt af intelligensen och arbetet, blifvit en af samhällets stormakter. Allt detta ser han, men utan att förstå det; för honom ega dessa företeelser ej mera sammanhang än drömmens gyckelbilder. Men hvad han deremot förstår eller åtminstone iustinktlikt anar är, att han är en främling i denna sköna verld, hvars skatter äro och måste bli honom en skrinlagd egendom, just derför att han aldrig lärt sig att tänka på egen hand och ännu mindre att handla. För den mogenhet i öfvertygelse och raskhet i handling, som hos yrkesmannen tilltvingar sig vår aktning och beundran är han med sin diffusa och formela bildning, inhemtad endast genom lexläsning, helt och hållet främmande. Han saknar nemligen den enhet, till hvilken man alltid bör kunna hänföra sina iakttagelser, uppmäta och ordna dem. Någon öfvergång till kroppsarbetarnes leder, dit han genom sina anlag egentligen hör, är af flera skäl omöjlig, men isynnerhet derföre att han lärt sig att ringakta om ej förakta kroppsarbetet och kroppsarbetaren. Af det rödblommiga, oförderfvade, glädtiga barnet har blifvit en blek, glåmig yngling, som med sin schal, sin pince-nez och sin ofta intensiva okunnighet hyser temligen höga tankar om sig sjelt parade med än högre anspråk på den verld, i hvilken han står i begrepp att inträda. Detta är en del af hvad man en gång ej såg eller ej ville se, men som nu framträder i hela sin fruktansvärda verklighet, ty här är ej fråga om hvarken mer eller mindre än ett förspildt menniskolif. En annan del af medaljens frånsida, som äfven så småningom trädt i dagen, rör det förmenta godtköpspriset, som förledt så mången far att uppoffra sitt barns framtid i stället för att ge det en uppfostran, som kunnat framlocka de verkliga anlagen. Man börjar slutligen, ehuru försent, inse att om en gosse genom en mängd drakoniska stadganden blifvit qvarhållen två år i hvarje klass, då ban skulle kunnat genomgå den på ett, ifall man blott i någon mån velat aktgifva på hans fallenhet, så blir priset allt utom godt och, hvad värre är, en stor del af hvad han lärt blir blott en onyttig barlast, som han på intet sätt kan tillgodogöra, under det att ämnen, som skulle gifvit honom hans utkomst och gjort honom till en nyttig och aktad samhällsmedlem, blifvit helt och hållet förbigångna. Det är blott grunden till en stor bygnad med ännu större anspråk, som blifvit lagd, och äfven denna i de flesta fall temligen illa ihopkommen. Men i denna bristfälliga, vanskapliga bygnad, på hvilken taket blifvit lagdt omedelbart på sockeln, i denna skall dock ett helt menniskolif tillbringas, utan att dess egare förmår att fullborda den eller ens afbjelpa de svåraste bristerna. Möter oss i lifvet en person, som med mer eller mindre ledighet rör sig på de allmänna frasernas trampade stråt, som käckt sätter sig till doms öfver samhällets vigtigaste frågor, som med en viss axelryckning talar om religionen såsom ett prestpåhitt för att hålla mobben(!) i styr, under det att han förråder den gröfsta okunnighet i hvad som rör hans eget yrke och hans eget land, så är denne, fördummad i bokens träldom, som han är, ofta egare till en af dessa utmärkta possessioner vi nyligen omnämnt. Tyvärr träffa vi dessa ej blott bland herremännens förlorade söner, utan, hvad sorgligare är, numera ej sällan bland dem af våra rikare bönder, som för att tillfredsställa fars eller egen fåfänga tillbragt ett eller annat år i storskoln hvilken gjort dem till en af dessa olyckliga halfherrar, som af herremannens egenskaper tagit det sämsta, under det han kastat öfver bord den flärdlöshet, redbarhet, tro och mannaheder, för hvilka hans eget stånd med rätta varit berömdt. Tänka vi oss nu åter en skola, som i de lesta fall skulle komma till helt andra resultater, så borde denna enligt vår åsigt vara konstruerad ungefär så, att see se EO ELON RR iUAAA rr