Göteborgsposten – 27 maj 1872, sida 2

ropa bifall, då rop af tyst! ljödo från alla håll af salen. Det var tydligt, att lugn och orörlig hållning var lösen. Rouher: Mina herrar! I det tal, som hr dÅudiffret-Pasquier höll vid sammanträdet den 4 Mars, lofvade vår hedervärda kollega att afhålla sig ifrån alla politiska betraktelser. Jag vet ej, huruvida detta lyckades honom. Hvad mig beträffar, så önskar jag undandraga mig alla politiska betraktelser och endast behandla frågan om leverauskontrakten, ansvarigheten och den allmänna redligheten. (Aba! — Buller, som presidenten genast undertrycker). Jag önskar derför qvarblifva inom den krets, som hr deAudiffret-Pasquier uppdragit kring sig, i det jag lemnar politiken helt och hållet å sido. Sammankomsten skall kanske förlora i dramatiskt intresse derigenom, men det upprörande ifrån talarestolen är icke alltid sundt och godt, och det är patriotiskt att icke hängifva sig åt gagnlösa agitationer. (En röst: Mycket bra!) Jag skall derför endast sysselsätta mig med tvenne frågor: med leveranskontrakten och arsenalerna. — Derpå ötvergär Rouher genast och till gäckelse för största delen ar åhörarne till blotta siffertrågorna. Han erinrade först om utnämningen af den af 60 medlemmar bestående undersökningskommissionen. Man har befunnit sig inför budgeten och en kredit om 575 millioner. Man vill veta hvarför man begärt ett anslag till beriktigandet af 1871 ärs budget. Denna fråga skulle intresserat borgarenas ära. Det är derför obegripligt, hvarför den saken först d. 14 Sept. framställdes i kommissionen. Kommissionens berättelse begär en revision af kontrakten och de bedrägliga kontraktens hänvisande till domstolen. I hr dudiffret-Pasquieres tal ordas om allmänna frågor och en annan begäran har så att säga framställts. Detta var orsaken till talarens interpellation. Rouher ville nu först yttra sig om leveranskontrakten. Han uppreste sig emot de af hr d Audiffret-Pasquier gjorda slutsatser. Denne ser blott en brottslig, neml. de ministeriela byråerna och deras missbruk. Rouher tillbakavisar detta i verklighetens. rättvisans och den allmänna ordningens namn. Öfvergående till de olika kontraktens detaljer, bevisade tal., att alla de kontrakt, som kejsardömet afslutat, d. v. s. från d. 28 Aug. till d. 4 Sept., endast utförts till ett belopp af S00,000 fres. Alla de andra ha senare utförts, och dertill, fastän kommissionens berättelse ej nämner det, af regeringen al d. 4 Sept. och af delegationen i Tours. För de kontrakt, som uttörts till d. 4 Sept., är Palikao ansvarig. För de öfriga kan man ej göra byråerna ansvariga. Ansvarigheten sträcker sig högre upp. Hr Gambetta skall icke förneka sin del deri och försvara de kontrakt, som han afslutat (rörelse). Han skall icke tillåta, att man anklagar de underordnade byråerna, hvilka äro i grund och botten ärliga. Med andra ord: den skyldige kan icke vara något kollektivt väsen, utan måste vara en enda man. (Bifall från några bänkar, hvilket genast undertryckes med orden: Varen lugna!). Det måste således finnas någon individuel ansvarighet, öfver hvilken kammaren skall vara domare. (En röst: Och ni?) Tal tillade, att de män, som äro ansvariga, aflägga räkenskap; att de måste dömas af det allmänna rättsmedvetandet och dess organ, brottmålsdomstolen. Nationalförsamlingen kan derför ej inskränka sig till antagandet af en enkel dagordning. (En röst: Och ni, som frambragt Sedan? Rörelse. Buller). Talaren svarade med att förklara, det han ej ville, att debatten skulle bli stormande. Han genomgick nu leveranskontrakten och sökte rättfärdiga general Palikao, som då varit krigsminister. Man hade befunnit sig i en exceptionel ställning; man hade icke haft något val; man hade måst handla med snabbhet. Han sökte vidare ådagalägga detta och sade, sedan han slutat, att han icke ville orda om Septemberregeringens handlingar, åt hvilken han öfverlemnade att försvara sig sjelt. Talaren begärde nu att få afbryta sitt anförande tör en stund. Klockan var nu !,4. 25 minuter derefter börjades åter förhandlingarne: Rouh er inlät sig nu på frågan om arsenalerna och sökte att beriktiga de anklagelser, som i detta afseende gjorts, Slutligen besvor han kammaren att genom en lag förbereda Frankrikes lösköpande (ordet lösköpande framkallade en hastig storm från venstern, och man ropade till honom: Håll er till saken!). Tal. tillade, att kammarens mission icke var slutad äfven sedan militärlagen voterats. Han erinrade om Gambettas yttrande, att landet ville ha kammaren upplöst. Han sade, att sådana ord voro en spekulation i landets sorg, endast syftande att tjena nägras djerfhet. Gambetta: Jag begär ordet! Rouher slöt med den förklaring, att församlingens upplösning skulle vara landets upplösning. Kl. 5,35 lemnade Rouher talarestolen. Något bifall hördes, men qväfdes genast. Gambetta och dAudiffret-Pasquier rusade fram till talarestolen. Den förre ville blott säga några ord. Han förklarade, att kejsardömet följde en känd taktik och ville splittra kammaren. Detta skulle Gambetta likväl icke tillåta. Då MVAudiffret ville tala, uppstod stark rörelse inom församlingen, och slutligen uppsköts den vidare diskussionen till följande dagen. Af referaterna framgår, att man allmänt enats om att gifva den minsta möjliga betydelse åt Rouhers uppträdande och att låtsa fullkomlig likgiltighet. Då de bonapartiska deputerade ville uttrycka sitt bifall under talet, blefvo de genast nedtystade, hvaraf följde att äfven glänsande delar af Rouhers tal rönte den djupaste tystnad å församlingens sida. Under den tid sammanträdet afbröts, medan Rouher hvilade, förblef han alldeles ensam, och blott en enda bonapartisk deputerad, Gavarni, samtalade med honom under några minuter. Rouher tycktes under talet ett par gånger utmana regeringens medlemmar att bestiga talarestolen, men älven de följde samma taktik som den öfriga församlingen och låtsade den största likgiltighet. Såvidt man kan döma, har dock Rouher i någon mån nått