Göteborgsposten – 25 maj 1872, sida 2

Alabamafrågan är verkligen ibland de tråkigaste frågor, som under senare decennierna sysselsatt den offentliga pressen, icke minst för den karakter af tvenne mångordiga och spetssundiga advokater, som de resp. engelska och amerikanska regeringarne hafva deri. Förvillande är den opålitlighet, som de engelska tidningarnes telegramuppgifter förråda. Så heter det en gång, att den amerikanska senatens utskott för utrikes ärenden förordat antagandet af tilläggsartikeln till Washingtonsfördraget, hvilken engelska regeringen föreslagit, och att omröstningen i senaten skulle ega rum d. 18 d:s; men hvarken det ena eller det andra har visat sig hålla streck. Utskottet har föreslagit flera ändringar i tilläggsartikeln, och äfven om man i England skulle gå in på att anse dem oväsentliga, såsom de betecknas i de amerikanska telegrammen, måste likväl i lyckligaste fall nya underhandlingar ega rum, neml. om den ändrade artikeln antages med nödig majoritet. Vidare har kongressen uppskjutit sina sammanträden till d. 29 d:s, utan att fatta något afgörande deslut. Ett af våra dagstelegrammer, hvilket synbarligen förskrifver sig från en af de engelska tidningarnes korrespondenter i Washington, säger visserligen, att kongressen antagligen skall dessförinnan besluta om tilläggsartikoln; men detta antagande ligger väl dock mera inom de fromma önskningarnes, än verklighetens område. Såvidt vi kunna se, skall derför den engelska ministören, då parlamentet åter sammanträder i slutet af denna månaden, icke ba någonting nytt alt framlägga för detsamma, utan skall hon befinna sig på alldeles samma ståndpunkt som förut. IIuruvida torypartiet då skall finna det skäligt att låta ministåron Gladstone längre fresta en bekymmersam och tarflig tillvaro, skall bero at, om partiet anser sig kunna göra ett kraftigt slag i saken, hvilken med ens verkar ett slut på denna qväfvande ovisshet, som nu nedtrycker hela den engelska befolkningen och ovilkorligen måste inverka störande på dess nervsystem. : Lord Granville, Englands utrikesminister, har tillställt Tiwes följande skrifvelse: Det amerikanska sändebudet har fästat min uppmärksamhet på edert referat af mitt tal i Öfverhuset, enl. bvilket jag sade, att han sökt erfara min mening nu, huruvida en uppgörelse om en mindre summa icke skulle kunna lösa evårigheten. Referatet är alldeles riktigt, med undantag derat att jag sade liten och icke mindre. Det amerikanska sändebudet bad mig begagna tillfället att meddela, att, enl. hans förmenande, regeringarne måhända skulle enas om, stt Storbritannien skulle betala en betydande summa i ett för allt och sålunda ersätta uppgörelsen genom skiljedom, utan att det närmare angafs, huru stor denna summa skulle kunna bli. Det är onekligen en särdeles originel lösning, som synes stöta litet på drift med de britiska statsmännen. De engelska tidningarne offentliggöra de vexlade aktstyckena, hvilka dock numera förlorat sitt intresse. Komiskt är likväl att se, huru ordrika de båda ländernas diplomater blifvit. Lord Granville utvecklar i några och tretio spalter i den officiela London (iazette!, att det aldrig varit fråga om de indirekta ersättningsanspråken; den amerikanska statssekreteraren Fisk svarar i en depesch om tretton spalter, att Washingtonssördraget icke innehåller det ringaste, som antyder dessa anspråks uteslutning!