Göteborgsposten – 25 maj 1872, sida 2

Frän Utlandet. Det är egendomligt nog, att telegrasen hittilla haft intet att förtälja om den af Rouher sramkallade debatten inom Frankrikes nationalförsamling i Måndags, utan blott meddelat den dagordning, som afslöt densamma. De hittills ingångna utländska tidningarne innehälla ej heller något derom, och det är blott i ett telegram till danska Dagbladet, som vi finna ett meddelande om saken. Enligt detsamma gick Rouheris anförande ut derpå, att ej allenast embetsmännen i krigsministeriet, utan äfven hvarje enskild person vore ansvarig för sina fel. Grefven af Palikao skulle ansvara för de intill d. 4 Sept. afslutado leveranskontrakt, hvilka uppgingo till 800 millioner, och ansvaret sträckte sig högre än till krigsministeriets embetsmän. Icke heller Gambetta kunde undandraga sig sörpbigtelsen att aslägga räkenskap för sitt fögderi. Församlingen kunde icke skjuta ifrån sig saken genom en enkel dagordning. Tal. åberopade krigsministerns vittnesbörd om, att krigsmaterielen icke allenast stått på papperet, utan äfven förelunnits i verkligheten. Han uttalade sig vidare för allmän värnepligt och för att nationalförsamlingen skulle allt fortfarande vara tillsamman, i det han förklarade, att den upplösning af församlingen, som Gambotta fordrade, skulle vara liktydig med landets upplösning. Talaren applåderados tvenne gånger, oaktadt lisliga protester ifrån venstern. Det kan icke förnekas, att sessa applåder innebära, isynnerhet då man betänker stämningen inom församlingen emot talaren, en verklig seger och utgöra ett tecken, som icke bör lemnas opåaktadt. Så vidt man kan finna, har Rouher icke uppträdt mot den närvarande regeringen, men deremot riktat sina oratoriska pilar mot Gambetta, hvilken äfven fann sig besogad att uppträda och sade, att Rouher. som han kallade kejsardömefs advokat, lade an på att åstadkomma eplittring inom församlingen. Då telegrammet ej innehåller någon vidare motiveriog at denna beskyllning, är det icke godt att bedöma om dess berättigande å Gambettas sida, som sannerligen minst bör framställa sig som martyr.