Göteborgsposten – 24 maj 1872, sida 2

— 2—t ——— för att såsem vanligt framdundra sitt tal med ena handen utsträckt och den andra dold i vecken af sin mantel, lutade sig mv Birnstaplo framåt och tilltalade magistratspersonerva med ett. slags älskvärd förtrolighet och i så låg ton att personerna vid andra ävdan al rummet hade nå gon svårighet för stt uppfatta hans ord. Såsom min af verld — sade han — kunde de vil förstå att han under sin långa erfarenhet såsom udvokat ofta hört en mängd nonsens talas, hade sett mullvadshögar framställda eåsom berg och bovittnat prof på en gigantisk födslovånda, som endast haft födseln af on dvärg till resultat; men under hela sin erfarenhet hade han aldrig varit vittue till något, han höll på att säga så pinsamt om det ej varit löjligt — som den framställning de nyss afhört. IIan hade aldrig varit vittne till en svårare anklagelse på grund af en svagare och mera ohållbar bevisningskedja. Han hade kommit ner till denna behagliga trakt — så behaglig alt den nästan gaf ersättning för alla en lång resas beavärligtor, och det var en lång resa, han måsto medgifva det — han hade kommit ner emedan en hederlig qvinna var, såsom han tyckte, orättvist anklagad, och emedan man hade framställt för honom att hans svaga förmåga skulle kunna vara ett medel till erhållande af en rättvis utgång af denna sak och hennes trigilvande. Men om han kännt enskildheterna af den anklagelse som framställts mot henne, det orimliga och löjliga sätt hvarpå giltig grund till denna anklagelse sökt framställas, så skulle han, oaktadt denna resa förskaffat honom nöjet af att få göra bekantskap med de församlade gentlemen som suto vid dombordet, likväl ej ha företagit den, utan rådt vännerna till den qvinna som han i närvarande stund var nödsakad att kalla fången, men hvars frigifvande han väntade och hoppades skola törkunnas innan han lemnade rummet — (Ej, sade mr Barnstaple med en betydelsefull blick på mr Pentweazle, behöfvor fängeellen derföre stå tom, om magistratsper