Göteborgsposten – 23 maj 1872, sida 2

Bref från Paris ). (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Paris d. 9 Maj 1872. Om jag ej missminner mig, slutade jag mitt förra bref, afsändt för omkring 14 dagar sedan, med att tala om den Carlistiska regeringen i Spanien, hvilken de officiösa telegrammen som serveras hela Europa genom benägna mellanhänder, redan då försäkrade vara död i födseln. Detsamma ha de haft att säga hvareviga dag sedan dess och det är svårt att tänka sig en bjertare kontrast än innehållet af de tidningar, som i sina referater företrädesvis följer dessa depescher, och dem, som i stället följa sina enskilda meddelanden. Så läser man t. ex. i dagens morgontidningar å den ena sidan, att nu är det då riktigt slut; guvernören i Pompilena rapporterar att don Carlos flyktat öfver franska gränsen med en enda följeslagare, en prest. Å den andra sidan deremot berättas att regeringen är fruktansvärdare än någonsin, och att republikanernas länge väntade resning omsider utbrutit i de östra provinserna. Hvad som är sant af allt detta kan ingen menniska urskilja. Att ljuga som en bulletin räknas för att i allmänhet vara höjden i denna konst, men de spanska bulletinerna öfverträffa alla andra. Detta leder till de befängdaste qui-pro-quos i den enskilta konversationen man och man emellan, emedan såsom jag förut anmärkt, hvar, och en här hufvudsakligast läser blott en enda, sin vanliga tidning, och jag har en gång varit ögonvittne till den uppståndelse som egde rum på ett caså(, då telegrammet kom om att konungen var fusiljerad. Indignationen var enhällig; skilnaden var bara den att den ena hälften af de närvarande med konungen förstodo don Carlos, den andra don Amadeo. Man torde hos oss öfverhufvud taget ha svårt att törstå, huru sympatierna här i Frankrike betydligt öfvervägande kunna luta åt den carlistiska sidan, och detta icke blott ibland legitimister och klerikala utan till och med hos den stora mängden. Orsakerna härtill äro flerfaldiga och företrädesvis den, att hvarje parti hoppas att i den allmänna villervallan, som antagligen skall komma att följa på den nuvarande regentens möjliga fall, dess egna politiska trostörvandter skola komma till makten i Spanien på ett definitivt sätt. Men utom dessa illusioner ingår i deltagandet för kampens utgång en annan faktor, hvarpå jag vill fästa uppmärksamheten, då den är af allmän politisk betydelse: det är att derigenom Italien omedelbart skall få en knäck. Och de flesta skulle se detta med belåtenhet, i främsta rummet naturligtvis de som i den Italienska enhetsbyggnadens kröning i Rom se både ett helgerån och en tara för Frankrike (och antalet af dessa är ofantligt stort), men äfven af dem, som utan att just beblanda sig med några djupare politiska funderingar, känna sig sårade af don hätska ton emot Frankrike, som råder i flertalet af de italienska tidningarne, och af den uppenbara otacksamhet, som detta and i ord och handling visat emot sin på den iden mäktiga granne, som det dock har att tacka för sin eftersträfvade enhet. När Frankrikes makt återkommer, skall detaldrig mera, lerom kan man vara förvissad, göra sig skyllig till samma kosmopolitiskt-filantropiska fantasier som hittills, hvilken styrelseform det in må gifva sig. Det finnes sedan några dagar folk, som inse att detta sistnämnda i betydlig mån skall komma att bero på hertig dAudiffret-Pasquier — ty en gång för alla: det finnes intet land, ler man talar mera om principer och der allt peror mera på personer än här. Hertig dAuliffret-Pasquier är dagens politiska lejon, och nan har blifvit det genom ett enda tal i naionalförsamlingen, så förträffligt, derom äro alla öfverens, att det ryckt hela församlingen ned sig i en och samma patriotiska hänförelse, och att icke ens sjelfva Thiers mest imponerande tal åstadkommit en dylik effekt. Det oehandlade, såsom redan genom eder tidnings atrikesafdelning är bekant, den del af de för kriget uppgjorda leveranskontrakter, som afslutats under kejsardömets tid, och vid hvilka let allmänna kommit att bli på det gröfsta sätt lidande genom leverantörernas oredlighet och administrationens mer eller mindre afsigtiga blindhet. Legitimister, orleanister och republikaner funno häri en och samma glada anledning att kasta sig öfver den gemensamna fienden, kejsardömet, och pressen har öfverflödat i sina beskärmelser om den förfäriga korruption, hvari det omoraliska kejsarlömet hade uppfostrat hela slägtet. Det kan möjligen anmärkas att uppfostran måtte ha vait gjord förut, eftersom det icke var i tjugolringarnes hand, som ledningen af affärerna åg vid tiden för krigets utbrott; och man kan