Göteborgsposten – 22 maj 1872, sida 2

XIX. — Jag är riktigt glad öfver att se dig hemma igen, mitt barn, var mr Womersleys helsning till sin nitce. Jag har ej fullt klart för mig hvarföre du reste bort; men du vet att jag ej blandar mig i de der angelägenheterna, och jag är viss på att det var i ett riktigt ändamål. Men för att säga dig sanningen — i förtroende, förstås, jag skulle ej vilja att det komme längre — den tid jag tillbragt i sällskap med Frank har varit allt annat än angenäm. — Han är mycket förändrad, onkel, antager jag. — Förändrad, mitt barn! Man skulle väl kunna tro att en man som står i begrepp att gifta sig — i synnerhet som giftermålet är ett som han så ifrigt eftersträfvat — man skulle väl kunna tro att han skulle vara vid temligen godt lynne; men i stället är han ej blott tråkig, han är obsolut obehaglig. Jag har hört honom klaga och jämra sig på ett mycket oroväckande sätt. Jag föreställde mig att han var sjuk och rådde honom att söka doktor Hodges; men han visade till svar derpå ett så ytterst häftigt och obehagligt lynne att jag sedan dess undvikit honom så mycket som möjligt. — Jag är ledsen öfver att du blifvit uttråkad, onkel, isynnerhet som jag nu önskar att du skall vara vid ditt aldra bästa och gladaste lynne. Du får en gäst som kommer att stanna en eller två dagar hos dig, och som jag önskar måtte få ett så fördelaktigt intryck af sitt vistande här som möjligt. Jag vet att du kan vara ett mönster för en artig värd om du försöker, och du måste försöka nu för min skull. — Jag skall göra mitt bästa, mitt barn, sade den gamle gentlemannen mycket smickrad. Men jag har lefvat så länge utom verlden, att vanan att utöfva värdskap blifvit något föråldrad hos mig. Men hvem är denne gäst, hvilken vi skola egna så mycken uppmärksamhet? Någon som du bjudit ner till bröllopet såsom brudtärna, eller