Göteborgsposten – 18 maj 1872, sida 5

A18. D. PF. D perligt fatalieur äfven för tullkammarens tjenstemän och hrr ångbåtskaptener) hemställes huruvida ej vederbörande skulle kunna finna lämpligt att oförtöfvadt anbringa ett för alla. parterna gällande normalur inomhus, i stora vestibulen. Apropos postverket, så hörde vi häromdagen berättas en historia, till den grad osannolik, att vi knappast våga tro densamma, ehuru visserligen berättaren är en person, om hvars sanningskärlek vi ej anse oss ega rättighet hysa något tvifvel. Mannen ifråga färdades i postdiligens till en af sjöstäderna på östra kusten, enligt 1871 års folkräkning i anseende till folkmängden den tjugosjette i ordningen af Sveriges städer. Han hade mycket brådtom, ty han skulle från nämnde stad med ångbåten afresa till hufvudstaden, men var dock fullkomligt lugn, ty enligt all sannolikhetsberäkning borde postdiligensen vara framme på ort och ställe en halftimme före ångbåtens afgång. Hästarne sprungo raskt undan och vår resande gladde sig redan i andanom åt en läcker frukost på ångbåten efter nattens tråkiga resa, då plötsligen åkdonet stannade. Hvad nu, utbrast han och såg förvånad omkring, ska vi byta om .hästar igen?... Men här finns ju ej ett hus, icke något stall en gång ...? — Nej, bevars, svarade postiljonen, nedsteg från sätet och började makligt sträcka på sig, nej bevares, men här å de jemt halfmilen qvar. — Halfmilen? Nå, än sen, å ni tokig karl, hvarföre stannar ni hästarne här? — Jo si, jag ä allt så illa tvongen .. — -Hvad pratar ni för slag, tala ut, hvad menar ni och hvarför resa vi ej vidare? — Jo si, saken är den att majoren derinne har förbjudit oss att köra fram, förrän vi mött andre diligensen norrifrån här, för majoren vill ha gården fri från posten en halftimme mellan hvar gång, säjer han, si! Den resande satt som slagen af åskan. Alltså, derföre att majoren derinne ville ha gården fri skulle han komma för sent till ångbåten och få hela sin reseplan öfverändakastad. Ursinning röt han åt postiljonen: Kör karl, säger jag, jag har brådtom och måste fram! — Nej si, det sker ändå inte, för jag lyder min förman, si! Och dervid blef det också. Den resande fick beskedligt vänta, tills den andra diligensen anlände och kom ganska riktigt, eller snarare oriktigt, för sent till ån gbåten ... Hvem utropar ej härvid: Har sådant verkligen oantastadt fått passera? Restaurationen å Nya Elfsborg, en anläggning, hvars trefliga lokaler, små, men rätt täcka trädgårdsanläggningar, samt uppfriskande bad borde kunna locka många besökande, har i år öfvertagits af en erkänd -mästare i sitt fack, f. d. köksmästaren å Börsen, br G. Kunse. Det är att förmoda, att han på det nya stället och vid den egna härden ej skall låta sitt gamla rykte komma på skam samt att priserna bli mättliga, så att icke äfven en nyare tid får anledning att grumsa öfver Elfsborgs lösen, ty då ger man till sist på båten resa dit för att lekamligen förpläga sig, man åtnöjer sig med att bada och inskränka sig för öfrigt till att kun see. Häromdagen inträdde en hederlig nämndeman till en af våra affärsmän och dem emellan uppstod följande dialog, inledd af nämndemannen med ett: God dagen, herr patron, hur står te? — Jo tack, fader nämndeman, hur mår ni sjelf? — Tackar som frågar, helsan å efterhängsen; jag har liksom ett litet ärende te patron. — ÅJaså, nå låt höra, fader nämndeman. — Jo, de å på de viset, i att vi hört att den deringo afsejkomne N. N. som bor der hemma i sockna och har sattigunderstöd från kommun, fått ärfva bra med pengar, säjer di, och nu skulle jag fråga patron, öm de å sannt.. — ÅJa, jag tror nåstan att han fått ärfva en slägting här i staden. — Nå, se då lägger, ta mej jekeln, kommun rabarber påk, utbrast den hederlige nämndemannen och tog sig en väldig pris ur sin stora silfverdosa. Men affärsmannen föll i ett våldsamt gapskratt, ty han förstod genast att det mystiska rabarber helt enkelt skulle betyda detsamma som — embargo.