Göteborgsposten – 18 maj 1872, sida 5

ar Skritvet tor öfver 30 år sedan — sorttarande intresseväckande stycke, så träffande, att vi ej kunna underlåta en del af hans, ämnet fullkomligt uttöj Kritik: I trots af de berättigade fi mal skulle kunna göra mot dettawstyckes grundtanke, ifall man ville ställa författarne nför den estetiska domstolen, skall det dock alltid komma att göra utomordentlig lycka, hvarje gång det finner en konstnär, som i hufvudrollen förmår änlägga den friskhet och det behag, utan hvilket det hela skulle falla till jorden, platt och verkningslöst, i trots af styckets korrekthet, ifråga om användande af de sceniska hjelpmedlen till åstadkommande af dramatisk effekt. När stycket obestridligen rycker med sig tillochmed den lugna och nordiskt sittliche publiken, är detta, som sagdt, i trots af ämnets natur och vi vilja icke en gång som styckets förnämsta förtjenster framhålla den äkta franska grace och uppfinningsrikhet i den yttre dramatiska anläggningen, i dess utveckling, genom en effektfull apparat af slående situationer, sammanspunna med en skicklighet, som ej står tillbaka för hvad den franska dramatiska konsten kan räkna bland sitt effektrikaste. Men allt detta finner man ju äfven i så många andra franska lustspel, som i trots deraf att de äro underhallande, effektfulla, sanna och träffande, likväl efterlemna en viss bismak af den öfverförsnade, blaserade och på sanna poetiska intryck tröstlöst ofruktbara samhällsanda, hvarifrån de uppsprungit. Det, som i Kichelieus första vapenbragdframför allt tjenar till att göra det slutliga hufvudintrycket friskt och oemotståndligt tilltalande, är att skildringen af den unge Richelieu verkligen eger poesi, ett skimmer af ungdom och behag, ja, man kan gerna säga en viss oskuld midt i lättsinnet. En gammal trärvigg till guvernör och förmyndare skulle kanske kunna hälla en straffpredikan för honom och en svärmor, sådan som m:me de Noailles, kan måhända förfäras öfver honom, men den moder, som här fodt honom till verlden, skall helt visst, i trots af allt, sluta med att dölja ett halft småleende och kyssa honom på pannan med ett par milda. ord om, att det dock är en käck och älskvärd pojke hon har; hvad de unga damerna angår, så behöfva de just icke att tillhöra Ludvig XIV:s hof för att en smula svärma för honom, äfven när han som slemmast drifver sitt spel. Och detta ha de också lof till, ty så som han nu en gång blifvit af författaren skildrad, förmärker min ej den qvalmiga orenheten i lidelsen, som alltför ofta förpestar luften i så många franska, på äktenskapsbrottet bygda dramer; styckets Richelieu, betraktad i ock för sig, har i sjelfva verket en anstrykning af poesi, mot hvilken vi ej kunna värja oss och det är egentligen först då vi vid styckets slut få en smula tänka oss för, som vi nödgas medge, att det i hufvudtanken finnes någonting, som vi ej kunna gilla. Lika visst som denna uppfattning af sjelfva stycket och dess hufvudkarakter sammanfaller med vår egen, lika obetingadt instämma vi med vår norske kollega, då han, rörande återgifvandet af denna, yttrar, att i den unge Richelieus personlighet finnas tvenne sidor, som brytas mot hvarandra, utan att den ena ännu är fullkomligt skild från den andra. ÄÅ ena sidan har man det barnsliga, som inbringar honom sockergryn och speglosor och å den andra den vaknande ynglinganaturen, som till slut tillkämpar sig rättvisa och värde. Om än m:ll Wiborgs naturel måhända mindre är egnad att låta denna sistnämnda sida fullt framlysa, så kom deremot det oskuldsfullt barnsliga, det tilltalande naiva i rikaste mått till sin rätt och öfver hela hennes framställning läg just utbredt detta poetiska skimmer som gör att en och annan vågad situation nästan oförmärkt halkar förbi åskådaren. Hennes hållning och skick voro oklanderliga, det låg deri i allmänhet en viss otvungen käckhet, en osökt abandon, som verkade illusoriskt; i första akten torde dock näsduksspelet någon smula böra modereras, liksom i andra akten den unge hertigens Omgangmed domestikerna bör bära pregeln af naturlig, ej spelad värdighet, ty man må ihågkomma, att det här är en boren hertig, som uppträder, från barndomen van att se lakejerna stå på tå för sig; den komiska styrkan ligger här mera i dialogen än i situationen. Totalintrycket af m:ll Wiborgs spel var emellertid sådant, att hon ovilkorligen ryckte publiken, och ej minst den qvivliga delen deraf, med sig, hvilket bäst bevisadas genom de båda — för öfrigt ogement störande — inropningarne för öppen ridå — och bifallsstormen efter styckets slut. De öfriga biträdande, bland dessa särskildt fru Pousette och m:ll Rylander, bidrogo, hvar i sin mån, till det goda intrycket af det hela och den sceniska uppsättningen var, som man nu blifvit van vid denna teater, glänsande. Stycket är ämnadt att i morgon gifvas för andra gången. Vårt nya posthus, vid hvars uppförande man sökt tillgodogöra sig så många andra för dylika lokaler lämpliga, den nyare tidens uppfinningar, saknar dock, eget nog, en tidmätare, som för den trafikerande allmänheten kan tillkännage hvad klockan är slagen eller att det för den dagen ej längre är luft i luckan. Då nemligen, som bekant, stadens trenne offentliga urverk, Gustafvas, Ohristinas och Justitias, sällan eller aldrig draga jemnt, finner man lätt, att en och annan brefsändare, som satt sin lit till den ena eller andra af dessa, kan, genom att finna luckan stängd och all möjlighet afskuren att få ett för honom måhända utomordentligt vigtigt bref afsändt med dagens post, komma till den föga angenäma erfarenheten af att han just valt den orätta, just den, hvarefter postverkets