Göteborgsposten – 18 maj 1872, sida 1

vet såsom riksdagsman, såvida de längre tid än tre månader hvarje år nödgades uppehålla sig i hufvudstaden. Härigenom skulle åter Slorthinget se sig beröfvadt en mängd dugliga krafter och dess ledning komma i händerna på sådane män som i politiken hafva sitt näringsfång. Oaktadt dylika vigtiga grunder funnos för regeringen att fastställa Stortbingets sammanvaro till en bestämd termin, blef sådant dock mycket illa upptaget af tingets mäktiga majoritet. Efter att tvenne månader hafva varit samladt anhöll thinget om den nödvändiga prolongationen och mottog af regeringen samma svar som i fjor: ej utöfver d. 10:de Maj-. Genom att upptaga åtskilliga af Jaabaks förslag till behandling i stället för att lägga dem å sido, gick omkring en veckas tid förlorad, hvarjemte det bestämdes att flere af de vigtigaste angelägenheterna ej skulle behandlas förrän i slutet af förra månaden, och plötsligt hette det nu att hvarken frågan om embetsmännens löner eller den civila och militära budgeten kunde behandlas innan d. 10 Maj, enär jernvägsfrågan upptagit en hel vecka samt blott få arbetsdagar sålunda återstodo. Man hotade med ett misstroendevotum mot Stangska ministeren, och då regeringen ej kunde styra utan budget befann densamma sig i det obehagliga dilemmat att antingen frångå sitt beslut och medgifva ny prolongation eller ock att hemforlofva thinget d. 10:de, men då till nästa månad inkalla ett urtima Storthing. Olägenheterna vid en lösning af sist anförda slag voro dock så uppenbara att regeringen valde förstnämnda utväg och, under allmän spänning med hänseende till utgången, blef i Måndags förlängning beviljad till d. 18 d:s. Det herrskar en temligen ogrannlaga segerfröjd i majoritetens läger öfver det ådjupa nederlag regeringen lidit. Skratt och medömkan med regeringen kommer att fylla hela landet, ropar man. För att ej bli för vidlyftig, vill jag endast anmärka att den förståndiga och opartiska delen af folket gillar regeringens handlingssätt. Det är Storthingamajoriteten som gjort frågan till ett stridsämne. Regeringen har handlat optima fi d e; hon har blott begagnat sig af ett prerogativ, och det är att hoppas det hon äfven framdeles skall bemöda sig om att hindra storthinget ifrån att utvidga tiden för dess sammanvaro. I Danmarks nationalsörsamling ega vi ett afskräckande exempel på, huruledes medelmättornas pratlust kan förlänga en riksdags sessioner. Ej mindre uppseende än utgången af den ofvannämnda frågan gör den i går mottagna underrättelsen att kungen nekat sanktion på beslutet om rättighet för statsråden att deltaga i Storthingets förhandlingar. Man visste att inom ministören rådde meningsskiljaktighet i afseende på denna sak samt att flertalet inom härvarande statsrådsafdelning röstat för sanktionsvägran. Men nu var det oppositionens förhoppning att kungen, dertill styrkt af norska statsrådsafdelningen i Stockholm, i allt fall skulle meddela sanktion på beslutet, hvarigenom ministåren Stang skulle erhålla ett grundskott, som fört alla de äldre medlemmarne i densamma bort från taburetterna. Naturligtvis finnes ingen som hyser ringaste tvifvel om att ju ifrågavarande reform bör införas. Men vid de statsupplösande tendenser, som f. n. herrska inom det lägre folkpartiet — önskan att upphäfva universitetet och öfriga högre undervisningsanstalter, arwåön och flottan, ja till slut hela embetsmannaklassen och kungamakten samt att införa s. k. sjelfstyrelse i landets några hundra Formandskaber — anser det lilla mera konserverande intelligenta partiet med regeringen i spetsen att det är bäst vänta några år, till dess rörelsen måhända något afstannat, innan en förändring införes, som skall kasta oss rakt i armarne på parlamentarismen, hvilken under nuvarande förhållanden skulle leda derhän, att faktiskt en enda allsmäktig statsmakt komme att finnas i landet. Den fördelning af statsmakten mellan regering och Storthing, som grundlagen åsyftat, har redan genom den i fjor vidtagna förändringen, hvarigenom thingets sammankomster blifvit årliga, undergått en sådan rubbning att det återhållande partiet finner rättast att se tiden an, innan flera nya och betydande ändringar af grundlagen införas. Deremot lofvar regeringen att sjelf om två år föreslå en dylik reform, då i förbindelse med vissa nödvändiga modifikationer af vår offentliga rätt, bvilka bli följder af den förra. Storthingets majoritet har emellertid råkat i harnesk häröfver, och det berättas att enskilt cirkulerar emellan Storthingets medlemmar en lista, som åsyftar att åstadkomma ett misstroendevotum mot regeringen. Listan skall redan hafva erhållit 40 underskrifter. En följd af regeringens beslut, som allmänt beklagas, är att det af alla partier högt värderade statsrådet Broch, chef för postoch MD: — Ö O — — —00 — — — — —— —AA ÄÖ