Göteborgsposten – 16 maj 1872, sida 2

promettera mig så mycket förr än jag fått veta det ärende som fört er hit. Ty det är en affär, förmodar jag? sade Jack med en halft löjlig föreställniog att det kunde vara något annat. — Det är verkligen en affär, sade Ellen, och den affären är ej alldeles af behaglig beskaffenhet. Jag är öfvertygad om att ni erinrar er, mr Durston, att vid det sista tillfälle då vi träffades (blodet steg till hennes kinder då hon erinrade sig hvad som händt vid detta sista tillfälle) sade ni mig, att om ni någonsin kunde vara mig till ringaste nytta, skulle jag kunna befalla öfver er. Jag erinrar mig det, sade Jack enkelt. — oOch ni erinrar er äfven mitt svar — att jag antog anbudet, och att om någonsin en anledning yppade sig, skulle jag otvifvelaktigt begagna mig deraf? — Jag har det nöjet, sade Jack. Jag försäkrar — och ni vet att jag talar utan biafsigt — att det finnes få saker i lifvet som skulle ha beredt mig större tillfredsställelse än detta bevis på ert förtroende till mig. Nu är jag nyfiken att få höra hvad ni har att säga. — Jag vill omtala historien rent ut för er, från början till slut, sade Ellen, och låta oinskränkt leda mig af det råd som ni kan gifva mig; men först måste jag göra en kort, en mycket kort inledning. Jag behöfver ej säga att hvad jag nu har att meddela er är i största förtroende — det skull ni sjelf finna under berättelsens gång. Allt hvad jag vill säga är att vid det råd ni kommer att gifva mig måste ni ihågkomma att det enda motiv hvarföre jag kommit till er är att bedja er utfinna ett sätt huru den oskyldiga kan bli fri, ej huru den brottslige skall straffas, eller — för att uttrycka min mening ännu tydligare — huru den brottslige icke blott icke skall bli straffad utan huru all möjlighet till föreställning om att han på något sätt är inblandad i brottet skall afvändas från honom. Ni förstår mig ju? — Fullkomligt, sade mr Durston. Fortsätt. (Forts.)