Göteborgsposten – 8 maj 1872, sida 1

fråga om beräkningen af inkomsttiteln mantalspenningar skulle till afgörande förekomma. Utskottet hade bland annat yttrat, att båda kamrarne hade afslagit utskottets förslag att frågan om mantalspenningarnes upphörande skulle medelst samfäld votering afgöras; i anledning hvaraf utskottet nu hemställde att Andra kammaren måtte godkänna upptagandet af inkomsttiteln mantalspenningarne till det af K. M:t föreslagna, af Första kammaren redan gillade belopp af 575,000 rdr. Svaret på denna hemställan kunde rimligtvis icke blifva annat än jakande. Men gamle Uhr var af alldeles motsatt mening. Han var ännu mycket ond i anledning af talmannens propositionsvägran, och när frågan om den gemensamma vot2ringen behandlades, så var hr Uhr dessutom så varm, att han icke följde riktigt med hvad kammaren då beslöt. Han påstod derföre nu med lika stor skärpa som tvärsäkerhet, att statsutskottet Åalldeles rasande refererat Andra kammarens beslut, då utskottet sagt att begge kamrarne afslagit det väckta förslaget om mantalspenningarnes indragning; så hade kammaren alldeles icke beslutat, derom var gamle Uhr alldeles viss och såg än mera vred ut. Och när hr Jöns Pehrsson derefter fick ordet, så icke blott delade ban hr Uhrs åsigt, utan gick ändå längre och på sitt polerade sätt lät förstå, att om kammarens protokollsutdrag innehöll hvad utskottet uppgifvit, så var protokollet oriktigt fördt — jag tror nästan att han begagnade ett ändå mera graverande uttryck; men det faller sig aldrig så noga för honom, då han icke är vid godt lynne, och det är han sällan när det gäller pennibgar i kammaren. Hr Sven Nilsson i Österslöf slöt sig också till de begge kämparne, så att nu blefvo de tre, som ifrade för att kammaren skulle upptaga mantalspengarne i riksstaten till —pH; 0. Den iden utvecklade hr Sven Nilsson i Österslöf med sin vanliga käckhet; de andra gjorde ock hvad de förmådde, och alla tre hade fått i sitt hufvud, att om deras vilja gick igenom — och det trodde de skulle ske — så måste kamrarne ändå till slut anställa gemensam votering om mantalspenningarne. För denna åtgärd ifrade hr Jöns Pehrsson isynnerhet med hela styrkan af sin intagande dialektik. Men triumviratet rönte idel motstånd. Hofpredikanten Lithner och grosshandl. P. Olsson intygade begge, att de hört huru en at talmannen i anledning af utgången af voteringen om dennes propositionsvägran framställd proposition, blitvit så besvarad, som i utskottets memorial omnämndes, nemligen med ja, och det bestyrktes äfven af det justerade protokollet. Nu bade hr Uhr ingen annan utväg än att undskylla sig med frånvaron; men icke blef han det ringaste ledsen för misstaget, och icke heller återkallade hr Jöns Pehrsson hvad han yttrat om prokollsföringen, hvilket väl ingen precist väntade eller fordrade af honom. En hel rad mycket honorabla talare uppträdde för att införa triumvirerna på den konstitutionella rättfärdighetens väg, och gjorde sig mycken möda i sådant syfte, men Pompeius-Pehrsson stod fast vid sin mening och dref till votering huruvida mantalspenningarne skulle upptagas i riksstaten till 575,000 rdr eller till 0, och det visade sig verkligen — hvilket för öfrigt ej bör väcka någon förvåning — att 47 ledamöter i kammaren utan minsta betänklighet ställde sig på nollans ståndpunkt. Icke fullt tio år ha förflutit sedan rikets ständer för sin del beslöto, dels att ogift qvinna, som fyllt 25 år, skulle vara myndig, hvilket beslut af K. M:t sanktionerades, dels att giftomannarätten skulle under vissa vilkor inskränkas, hvilket beslut deremot på af Högsta domstolen anförda skäl icke at K. M:t godkändes. Vid 1867 års riksdag väcktes motion i Andra kammaren, att myndig qvinna måtte tillerkännas rätt att vara sin egen giftoman. Tillstyrkt af lagutskottet, antogs den af Andra, men afslogs af Första kammaren. Vid de två påföljande riksdagarne väcktes motioner i enahanda syfte inom Andra kammaren, men kommo icke under lagutskottets behandling. Orsaken härtill var, sade man, att utskottets ordförande grefve Sparre alltjemt var obenägen mot ifrågavarande förslag. Under hela denna tid diskuterades denna fråga med mycken omständlighet i tidningspressen, och förordades ätven ifrigt. Den föll dock nästan i glömska och upptogs icke vid riksdagarne 1870 och 71. I år dök den återigen upp, nu väckt af hr P. Sahlström, hvars motion var ganska kort, föga anslående, men rakt på saken gående, och tidningspressen lade nu ingen vidare vigt hvarken på motionen eller på det ämne som i den behandlades. Men nu inträffade ett underverk. Lagutskottet tog motionen i öfvervägande och förordade den till bifall. Utskottets ordförande, vorden ledamot af Andra kammaren, reserverade sig icke ens. Detta förslag, enligt hvilket mö som myndig är ej vidare skall stå under giftoman, mötte visserligen motstånd i Första kammaren och frågan diskuterades der ganska lifligt förliden Fredags afton af och inför en utvald krets, men oförsvarligt fåtalig med afseende på kammarens värdighet och frågans vigt. Der ordades af förslagets motståndare, grefvarne C. G., O. och A. Mörner, hrr v. Möller, v. Ehrenheim och Brun, åtskilligt ganska vackert om att rubbningar i familjebandet skulle uppkomma, att vantalet af olyckliga äktenskap som ingingos mot föräl— — dr ee AA HH mm W Mm mä mm — — — hn