Göteborgsposten – 7 maj 1872, sida 2

— — 0d—— — — — — — —— ———76— —— så alt samma fartyg som medförde mitt bref förde äfven mig tillbaka till England. Du vet hvad jag sade i brefvet om min bittra känsla af att ha misslyckats — den enda känsla jag hade qvar, sedan alla mina förhoppningar på lifvet blifvit gäckade — och att jag knuppast vågade bedja dig låta mig triffa dig ännu en gång, om också endast för att bjuda mig farväl. Då jag skref dessa ord menade jag dem öfven, men min själsångest fördubblades, tredubblades då jag tänkte på det förflutna — gick igenom, så att säga dissekerade det, bit för bit, under den långa, långa resan till England. Det enda hopp jag hade, att din onkel skulle kunna förmås till eftergift och låta oss gifta oss, läg i den omständigheten att jag ansåg dig vara nästan lika fattig som jag, och att i dessa fattig som jag, och att i dessa tider äfren en så skön och älskärd flicka som du ej är så eftersökt som en rik, Ej förr hado jag uppnått England än äfven detta hopp blef mig beröfvadt. Jag erfor att din onkel blifvit rik, och enligt den mörka och förtviflade föreställning jag gjorde mig om den menskliga naturen ansåg jag denna underrättelse såsom dödshugget åt mitt återstaende hopp. Hade de förblifvit fattiga, är det tvifvelaktigt om hennes onkel skulle ha avtagit mig, men nu då de blifvit rika är det säkert att jag skall bli visad på dörren. Detta var den tanke som förföljde mig dag och natt, natt och dag — detta var det mörka spöke som alltid stod vid min sida, mumlande dessa ord: en antag att jag återvände rik, huru skulle det då gå? Ett helt annat mottagande skulle vänta mig, den gamle gentlemannen skulle välkomna mig och Ellen — ty i mitt elände hade jag till och med pågat betsifla dig, min älskade — Ellen skulle åter taga mig till sitt hjerta. (Forts.)