Göteborgsposten – 6 maj 1872, sida 2

pust och visande henne den långa fotstigen som låg rakt framför henne. Ellens första omsorg sedan hon hunnit ut i trädgården var att välja ut en af de stora stenar, som lågo omedelbart intill boningshuset, för att lägga den så att den hindrade möjligheten af dörrens igenbläsande under hennes frånvaro. Hon hade en inre öfvertygelse om att det skulle bli nödvändigt för henne att återvända in lika hemligt som hon gått ut och förekomma att hennes bortovaro blefve känd af någon bland de i huset boende. Då hon funnit en sten tillräckligt stor för ändamålet, lade hon den på lämpligaste sätt invid dörren och gjorde sig derefter med handen förvissad om att den ej skulle åka undan. Derefter gick hon några steg framåt, noga iakttagande den försigtigheton att hålla sig i skuggan af huset, och blickado oroligt åt det håll der hon sist sett Frank. Gestalten var fortfarande qvar och i samma ställning, utsträckt på bänken, med händerna framför ansigtet. Ellen stannade ett ögonblick för att tänka efter. Det skulle ej ha gått an att hon gått rakt upp för den stig. vid hvara ända bänken hvarpå Frank låg befann sig, ty bänken stod så att han utan tvifvel skulle ha fått se henne närma sig. I detta fall kände hon honom tillräckligt väl för att vara säker på att han skulle ha undvikit henae. Och det var hennes afsigt att han vid detta tillfälle ej skulle kunna undvika henne. Hvad han kunde komma att göra i framtiden finge denna utvisa; men denna qväll skulle hon åtminstone tala med honom ansigte mot ansigte, och det skulle ej vara något fördöljande mellan dem. Hon gick derföre in på en mindre gångstig som löpte parallelt med den nämnda, förmodande att denna skulle föra henno tätt till närheten af den bänk på hvilken Frank låg utsträckt, och denna hennes förmodan bevisade sig vara riktig. Tyst smög hon sig framåt tills hon kom till ändan af gången och fann då att en liten tvärstig ledde direkte till den bänk på hvilken Frank Seorrier 130,