Göteborgsposten – 6 maj 1872, sida 2

skrifvit sitt namn, Huru besynnerligt detta steg än var, trodde Bazaine likväl, att han icke borde tillbakavisa sändebudet. Armen var alldeles afskild från den yttre verlden, och ett tillfälle erbjöd sig att få säkra underrättelser från Frankrike, om en at de nämnda generalerna kom tillbaka till Metz. Baraine sade derför till Regnier, att ban kunde få tala med dem; men eftersom det blifvit sent, uppsköts sammankomsten till följande dag. D. 24 talade Reguier med dem och sedan Canrobert vägrat, förklarade Bourbaki sig villig att resa. Bazaine gaf icke Bourbaki någon skriftlig instruktion, utan lät sig nöja med att vid afskedet säga till honom: Ni skall lemna kejsarinnan redogörelse för armens moraliska och militära ställning i Metz samt skaffa eder underrättelse om regentskapets ställning i politiskt och diplomatiskt hänseende ; om den af kejsaren utsedda regeringen icke mera finnes till, så skall ni bedja kejsarinnan om, att hon må lösa oss ifrån vår ed-. Men eftersom Bourbaki ville betrygga sitt goda namn som officer, gat Bazaine honom likväl en skriftlig förklaring om, att han lemnade Metz på kejsarinuans uttryckliga önskan och med högste hetälhatvande generalens bemyndigande. En del luxembourgska läkare hade i början af kriget begifvit sig till Metz för att vårda de franska sårade, Regnier medförde ett bref från den storhertigliga regeringen, i hvilket hon anhöll om, att dessa läkare måtte komma hem, och han underrättade Bazaine om, att det tyska högqvarteret icke skulle motsätta sig deras afresa. Då mörkret inbrutit, reste Bourbaki med dessa läkare, iklädd civil drägt och försedd med ett pass af Reguier. Inga underrättelser ingingo från generalen, fastän man öfverenskommit, att han skufie skritva till en plats, hvarifrån pålitliga personer skulle skaffa hans bref till Metz. Under de första dagarne af Oktober månad erhöll Bazaine följande biljett från det tyska högqvarteret: Enligt h. k. b:s ordre svarade srabschefen på hr Rögniers anhållan om att få tillåtelse att begiiva sig till Metz för att förmå en betälbafvande general att öfvertaga ett politiskt uppdrag, att man icke skulle lägga något hinder i vägen för den ifrågavarande generalens resa; men det var naturligt, att denne general icke kunde vända tillbaka till fästningen, så länge belägringen varade. Hr Rägnier hade fått sig älagdt att göra den nämnde generalen bekant med det här bestämda vilkoret, innan han bestämde sig för resan. II. k. h. blef derför mycket öfverraskad, då generalen för några dagar sedan kom från ett neutralt område med en förfrågan, huruvida han kunde vända tillbaka till Metz. Denna anmodan tillställdes H. M:t, och något svar derå har ännu icke ingått; men generalen har sedan dess underrättat om, att han ej längre ville afvakta det beslut, som han i detta hänseende hade äskat. Bazaine kände alls icke till detta vilkor, utan hade uppmanat Bourbaki att komma tillbaka så fort som möjligt. D. 29 Sept. tillställde general Stiehl, prins Friedrich Carls stabschef, Bazaine följande depesch, som icke var undertecknad. Ferritres d. 28 Sept. 1870. Vill marskalk Bazaine i afseende på uppgifvandet af den arme, som befinner sig vid Metz, ingå på de vilkor, som hr Regnier stipulerar, om han håller sig inom de instruktioner, som han får af hr marskalken 2 Härpå svarade Bazaine samma dag: err general! Till svar på det bref, hvarmed ni i morse hedrat mig, meddelar jag er härmed oförtöfvadt, att jag icke kan obetingadt svara jakande på den fråga, som b. exc. grefve v. Bismarck har gjort. Jag känner alls icke hr Rögnier, som infunnit sig hos mig med den förklaring, att hr v. Bismarck gifvit honom ett lejdebref, och att han var H. M:t kejsarinnans sändebud utan skriftlig fullmakt. Hr Rågnier lät mig veta, att det stod mig fritt att skicka antingen h. exc. marskalk Canrobert eller general Bourbaki till kejsarinnan. Han frågade mig tilllika, om han kunde angitva de vilkor, på hvilka det skulle vara mig möjligt att inleda underbandlingar om kapitulering med den högste befälhafvande generalen öfver tyska armån vid Metz. Jag svarade honom, att det enda, jag kunde göra, vore att ingå på en kapitulering med krigshedersbetygelser, men att jag ej kunde inräkna fästningen Metz i den konvention, som skulle afslutas. Detta är i verkligheten de enda vilkor, på hvilka den militära äran tilllåter mig att ingå, och det är de enda, som hr Rågnier kunnat bringa å bane. Säframt h. k. h. prins Friedrich Carl skulle önska fullständigare upplysningar om, hvad som i detta hänseende försiggått emellan mig och hr Regnier, skall min förste adjutant, general Boyer, ha den äran att begifva sig till hans högqvarter på den dag och vid det klockslag, som han behagar uppgifva. Rågnier hade frågat, om han fick upprepa hans ord för Bismarck. Jqag såg ej något hinder i vägen derför, skrifver Bazaine; men jag kunde icke betrakta detta yttrande som ett inledande steg, det jag gjorde hos den tyska regeringen, såsom depeschen från Ferrieres tycktes förutsätta. Hr Råguier, med hvilken jag aldrig haft något att beställa sedan d. 24 Sept., tillade sig här ett uppdrag, som jag icke anförtrott honom. Så förhåller det sig med denna föregifna intrig, hvilken skulle ha hjelpt mig att bli af med general Bourbaki såsom ett vittne, hvilket stod i vägen för mina äregiriga planer. Marskalk Bazaine omtalar derefter general Boyers sändning. Redan innan de af denne general förda underhandlingarne inleddes, hade Bazaine fått ett bref från prins Friederich Carl, i hvilket funnos med afseende på kapitulationen i Sedan följande karakteristiska och snärjande yttranden: Två dagar efter kapituleringen försiggick tyvärr i Paris en omhvälfning, som utan blodsutgjutelse upprättade republiken i stället för regentskaet. Denna republik utgick ej från den lagstiftande åren, utan från Hötel de Ville, och är dessutom icke erkänd öfverallt i Frankrike. De monarkiska makterna ha icke heller erkänt den. Bazaine skrifver, efter denna inledande note, följande: I ett af d. 10 Okt. hållet krigsråd?beslöts, att nuderhandlingar skulle inledas med fienden i Versailles om en hederlig och antaglig militärisk konvention; men uppställdes vilkor, som icke läto sig förenas med hedern, så skulle man försöka att med vapen i hand bana sig väg. Prins Friedrich Carl nekade d. 11 Okt. att låta Bover resa izeuom be