Göteborgsposten – 6 maj 1872, sida 2

se upp. Han gjorde det ej plötsligt, såsom en man under vanliga förhållanden skulle ha gjort, då han blifvit öfverraskad vid en sådan tid, på en sådan plats och i en sådan ställning, utan långsamt och lugnat, i det han höjde ögonen med ett koncentreradt uttryck af fasa, liksom om han väntade att de skulle falla på någon gäst från underverlden. Äfven då hans blick föll på Ellen, var det tydligt för henne att han ej kände igen henne, ty han blott stirrade uttryckslöst utan att säga ett ord. — Frank! sade hon i låg ton. Frank, som vid första ljudet af hennes röst störtat upp, sträckte ut sina armar liksom om han vaknat. — Nelly, min älskade, hvad i ell verden för dig hit ner så sent på qvällen? Jag gick ut för att röka en cigarr och satte mig ner här för att njuta af månskenet; men jag antager att jag måtte ha blifvit allt för uttröttad af resan, ty jag föll i sömn. — Du cof ej, Frank, sado hon lugnt. Det låg någonting i hennes ton som föranledde honom att hastigt se upp i hennes ansigte, hvilket nu öfvergöts af månskenot. Han hade bytt om plats och stod nu i skuggan. — Nelly, hvad du talar besynnerligt! Huru kan du säga det? — Du var ej trött, Frank, jag upprepar det, ej heller gick du hit ner för att röka en cigarr som du sade. Jag har gifvit akt på dig några minuter från fönstret i mitt rum. Jag såg att du gick fram och tillbaka på denna gångstig, jag märkte din sinnesrörelse och beslöt att lära känva dess orsak. — Således kom du hit i detta ändamål? — För ingenting annat.